Det blir ett USA-år i år
Det blir ett år i rött, vitt, blått och lite stjärnor strödda över allt sammans. Det är ju valår i USA.
Jag har ingen aning om hur just din inställning till valet där på andra sidan Atlanten går, förmodligen är det något som noteras men inte så mycket mer än så. Själv har jag ett nästan sjukligt intresse i det amerikanska politiska landskapet. Har ingen aning om varför.
Min mor har berättat för mig att jag grät där hemma i tv-soffan som sexåring när nyhetsuppläsaren konstaterade att Jimmy Carter förlorat mot Ronald Reagan. Jag var nog inte så påläst om vad kandidaterna stod för, det handlade nog mer om vad föräldrarna tyckte och att Carter såg mycket snällare ut än Reagan. Men så har det fortsatt.
Varje gång det drar ihop sig till val i USA sitter jag där och spanar in CNN, FOX, MSNBC och de andra stora tv-kanalerna och dess fantastiska valvakor med grafik som gör alla Yle-, SVT-, och Ålands radio-tekniker gröna av avund. Det är hologram med kandidaterna, det är rappa kommentatorer som drar självsäkra slutsatser och det är tempo.
Men framför allt är det de där avgörande, högtidliga stunderna. De när programledaren spänner ögonen i kameran, studion tystnar och han (det är löjeväckande ofta en man) säger att: ”CNN are now ready to call XXX (delstat) for XXX (kandidat)”. Miljontals dollar, enorma mängder arbetstimmar både från kandidaterna, deras staber och alla frivilliga, miljontals spaltmeter i tidningarna – allt leder det fram till just det ögonblicket.
Tänk att sitta där, i en hotellsvit i ett lyxhotell. Många våningar ned väntar dina supportrar på att få fira en seger eller sörja en förlust. Du är bara timmar från att antigen vara världens mäktigaste person, eller jordens just då största förlorare med ett val – att satsa precis lika mycket om fyra år, eller sluta.
Runt omkring dig har du familjen, förstås, men också en mängd av dina närmsta medarbetare som springer runt, ringer febrilt och försöker hålla koll på alla siffror. Det måste vara som att befinna sig i den politiska stormens öga.
Vad går genom skallen just då? Rädsla? Funderingar på talet om du vinner? Eller samtalet till motståndaren då du ska bekänna dig besegrad?
Förmodligen mest trötthet. 18 månaders ständigt flängande över kontinenten, nervositet, barnapussande och tal, tal, tal.
Men den som vinner hinner inte vila. Så fort hen blir ”president elect” ska det jobbas igen. Det är bara några veckor kvar till en regering ska utses, en hel stab tillsättas och det viktigaste talet hen någonsin hållit – state of the union – ska skrivas.
Hur kan man inte fascineras av den amerikanska valrörelsen?
