DELA
© Nya Åland

Det blir en hund på fyra sjöben

För ett par månader sedan beskrev jag i denna spalt våndan över att ge namn åt en hund. Det slår mig att jag inte redovisat resultatet.
Efter Sudden, Sigge, Teddy, Bamse och en rad andra namn slutade diskussionerna så småning om vid att återanvända min frus tidigare katts namn: Nelson. Katten döptes (är jag övertygad om) efter den där noshörningsungen på Kolmården vars livskamp fick hela Norden att stanna 1995.
Men nu hävdar jag att hund-Nelson fått sitt namn efter Lord Horatio Nelson, ni vet han som står staty vid Trafalgar Square. Känns noblare, på något sätt.

Hur som helst, det är spännande att se hur en ny individ tar sig an en miljö som är helt främmande för honom. Nelson var drygt åtta månader när han kom hem till Geta med oss. Han skulle egentligen ha tjänstgjort i aveln på kenneln, men ett litet bettfel satte stopp för den karriären till vår stora lycka. Och hans också, hoppas vi.
I rasande takt går den, anpassningen. Första veckan var han tvekande till nästan allt. Han hade svårt att hitta rätt sovplats, han gjorde allt annat än nummer ett och nummer två när vi gick på promenad (nummeruppgifterna sköttes i stället i hemmet…). Minsta ljud fick honom att hoppa.
Men allt eftersom har Nelson anpassat sig. Numer misstänker vi att han ser huset och tomten som sitt territorium. Inte sällan parkerar han utsträckt på golvet mitt i passagen mellan hall, kök och vardagsrum. Det gäller att ha koll och då väljer man sin utkiksplats med omsorg…

Det finns dock fortfarande saker som är helt nya. Båtar, till exempel. Den första, korta, turen när båten lades i vattnet för säsongen spenderade Nelson aningen hukandes mitt i baljan, blängandes på både husse och matte. Man riktigt såg föraktet mot detta nya, konstiga som han nu utsattes för. Det gungade och lät, inte alls som hemma.
Men redan dag två, under en betydligt längre tur, började han anamma samma förhållningssätt till havet som hans namn, lorden och amiralen. Ståendes på soffan längst bak stack han njutningsfullt ut nosen i vinddraget och såg ut att njuta både av fart, vattenstänk och sol.
Det är oklart om hundar har eller får sjöben, men vår lilla cocker är i alla fall på god väg redan efter några få timmar i båten. Återstår dock att se hur han reagerar när den första gäddan landar på durken.

Som sagt, han är anpassningsbar den lille. Men husse hoppas att han snart växer ur den så kallade spökåldern. Den får honom att se faror i varenda buske om kvällarna. Ingen fara i sig, men när hund och husse gått både på promenad och sedan åtskilliga varv runt tomten för att Nelson ska göra sina nummerkonster för natten – utan resultat – är det lätt för den trötte och aningen stressade hussen att förbanna just denna period i hunden utveckling. Varje knäpp, fågelkvitter, regndroppe och grenrörelse tar nämligen uppmärksamheten från eventuella påträngande behov i blåsan.
Undrar om Lord Nelson hade samma problem?

Jonas Bladh