Det är något extra med Tony Bennett
Vissa håller länge. Tony Bennett till exempel. Nyss fyllda 86 är han ute med en ny skiva duetter, ”Viva Duets”, den här gången med latinamerikansk accent och artister som Gloria Estefan, Franco DeVita eller Maria Gadú. Förra julen råkade hans Duets II finnas i julgubbens säck hos oss. Under det gångna årets långa bilfärder i olika riktningar har jag haft stort nöje av den.
På skivan sjunger Bennett med hela raden ungdomar, som Lady Gaga, Amy Winehouse (salig i åminnelse), Michael Bublé och flera till. Fascinerande är det att lyssna till The Lady is a Tramp med Lady Gaga, Body and Soul med Amy Winehouse eller Don’t Get Around Much Anymore med Michael Bublé.
På dvd:n med bilder från inspelningarna förbluffas man över att det inte tycks finnas några åldersskrankor mellan den gamle och ungdomarna. Min favorit är ändå Blue Velvet där Bennett sjunger med k.d.lang, hon med den mogna altrösten. Ingen ungdom längre men ändå bortåt 40 år yngre än Bennett.
Eftersom det finns en Duets II så finns det också en Duets I. Den kom redan 2006, då Bennett bara var kring de åttio. Mycket god musik innehåller också den. Och igen är min favorit Bennett och k.d.lang, här i Because of You med gott stöd av Chris Bottis känsliga trumpetspel. Skön musik!
Men vad är det med artister som Tony Bennett? Varför håller vissa hur långt upp i åren som helst? Jag tror att det handlar om inställning, inte bara till musiken, utan till livet överhuvudtaget. Tony Bennett verkar njuta av att samarbeta med sångare och musiker över generationsgränserna. Målar gör han också. Tillsammans med sin dåvarande fru Susan grundade han 2001 The Frank Sinatra School of the Arts med inriktning på unga som behöver få en chans att utvecklas.
Utan att jag egentligen vet så mycket om honom ger han intrycket av en människa som inte bara bygger upp bilden av sig själv som den stora stjärnan som alla skall se upp till, utan som någon som vet att livet också handlar om generositet och om att det goda alltid kommer igen.
Ett visst stöd i de här funderingarna har jag av att jag en gång intervjuade en av mina släktingar i Amerika. Som ung, strax efter kriget, jobbade hon en tid på en av de stora teatrarna vid Times Square i New York, bland annat med att visa konsertbesökare till deras platser i salongen. Hon berättade att hon då kom i kontakt med en hel rad artister, som Frank Sinatra, Spike Jones, Dean Martin – och Tony Bennett.
Vem var trevligast frågade jag och svaret kom ögonblickligen:
– Tony Bennett! Always!
Ingen tvekan där inte. Tony Bennett kom hon ihåg som en som såg alla som medarbetare och medmänniskor.
Kanske det är just därför som han är kvar?
Visst är det något extra med Tony Bennett!
