Den ultimata förnedringen
De flesta sportjournalister är mer eller mindre misslyckade idrottsmän.
Jag blev aldrig NHL-proffs utan kom som längst till tredjekedjan i Nor IK.
När jag var 16 år tröttnade jag och klampade, med en snusdosa i bakfickan och ett sugmärke på halsen (var jag inte redan då för gammal för det?), in i Norvalla och meddelade att jag ville sluta.
Vissa gånger kan jag grubbla över hur långt jag kunnat ta mig om jag verkligen lagt ned mitt hjärta och själ i det. Men det är i mångt och mycket ändå en tanke som jag förlikat mig med.
Däremot tycker jag att det är väldigt jobbigt, på gränsen till mardrömslikt, när jag måste visa upp mina idrottsliga färdigheter för folk som sportar.
När IFK Mariehamn förra året tog emot Inter Baku i returmötet i Europa League-kvalet tog jag mig till WHA för att bevaka azerernas träning. En boll kom flygande mot spelargången där jag stod och Baku-tränaren Kahaber Tsxadadze uppmanade mig att sparka till den.
Bollen flög all världens väg och jag stod där och skämdes. Förmodligen tänkte inte spelarna eller tränaren ”ska det där träbenet bevaka oss?”, men det var så jag misstänkte att tankegångarna kunde gå.
Förra hösten möttes Åland24 och Nya Åland i en bowlingkamp. Min kollega Oskar Magnusson hade oturen att hamna i samma lag som mig.
Inför erfarna bowlare spelade jag i paritet med en åttaåring – om ens det. Det var som en enda lång plåga, och jag undrar om det verkligen är en slump att jag senaste natten drömde en frustrerande dröm om att jag inte lyckades få mina fingrar i ett bowlingklot.
I förra veckan åkte jag ut till Vessingsboda för att göra ett reportage om en crosskola (som ni hittar i dagens tidning). Motorer har aldrig varit min starka sida.
När jag var 15 år krockade jag med en bil när jag körde moppe. Det minnet etsade sig fast och det var först sex år senare som jag fixade körkort.
Utan att tänka mig för parkerade jag bilen på ett sådant sätt att jag skulle bli tvungen att backa en bit. Jag insåg det först när jag gått fram för att presentera mig och därmed var det försent att göra något åt det.
När jag sedan skulle åka därifrån hade det hunnit bli mörkt.
Jag såg ingenting i backspegeln och öppnade därför bildörren flera gånger för att kontrollera att jag inte var på väg att backa ned i diket. Precis när jag var på väg att vända runt bilen i min backning så fick jag motorstopp.
Den ultimata förnedringen. Men som tur är så tror jag att det bara är jag som tänker så.
