Den typiska skolstressen
Jag är 15 år och går i årskurs nio. Just nu har jag lite mer än en termin kvar av min grundskoletid.
För mig är det helt sjukt att min obligatoriska skoltid snart är över och att jag helt plötsligt ska välja en vettig yrkesutbildning som ger mig behörighet att skaffa ett jobb.
I skrivande stund har jag ingen aning om vad jag vill bli, men jag brukar intala mig själv att jag inte har någon brådska med att bestämma mig. Men tydligen har jag det.
När man är cirka 14–15 år är några av standardfrågorna ”Vart ska du sen efter nian?” och ”Vad vill du bli när du blir stor?”. I skolan predikar lärarna om slutbetyg och hur viktigt det är att studera vidare. Jag känner mest att jag vill bygga en tidsmaskin, åka tillbaka till min första skoldag i ettan – där man fick i läxa att färglägga en bild och inte hade några som helst bekymmer – och börja om mitt liv på nytt.
Jag vet inte varför, men det är någonting med tid och att bli äldre och välja studieplats som skrämmer mig. Jag menar, hur kan man veta vad man vill bli när man är 15 år och inte egentligen har någon erfarenhet av någonting förutom att man kanske hade ett litet sommarjobb i grannarnas potatisland? Det är en gåta att flera av mina vänner redan vet exakt vad de vill bli, var de ska plugga och hur de ska göra för att nå sitt mål, medan jag sitter och väger mellan fem olika alternativ och inte har en aning om vad jag vill.
Det blev ju inte heller bättre när jag för ett par dagar sedan var på yrkesmässa till yrkesgymnasiet. Där visades vi runt och fick ta del av de olika programmen. Det delades ut broschyrer och karameller och elever på skolan försökte få oss övertygade om varför just deras program var det bästa. Ett väldigt bra koncept, men är man som jag och vill göra allt som finns att göra slutade det bara med ännu mer beslutsångest.
Enligt mina beräkningar har jag 27 veckor kvar av grundskolan som jag gärna vill ta vara på utan denna äckliga skolstress. Men om jag ska tro visdomsorden – alltså mamma och pappa – kommer allting att lösa sig till slut vad jag än väljer, och de visdomsorden tänker jag följa ända tills det är dags att lämna in min ansökan.
