DELA

Den tar i taket, men bara lite

Att göra saker tillsammans i familjen är härligt – men kan också leda till en del märkliga resultat.
I förrgår tog vi in granen. Huggen på egen mark, stor, ståtlig och tung. Första problemet var att den var just stor. Trots att taket går till nock fick den inte plats i hörnet där den ska stå. Så fram med kniven, snitt snitt och på med stjärnan.
Den tar förvisso fortfarande i taket, men bara lite, och vi orkade inte riktigt lägga ned den igen och ta bort ett par centimeter.
Men detta var ändå bara förspelet till vad som komma skulle.

Medan mamma Linda-Marie trippade ut för att hitta transformatorerna till belysningen (Varför får man aldrig plats med allt i samma kartong när man en gång packat upp den?), bestämde sig Signe, 3, för att glittret nog trots allt skulle fram ut påsen.
Ett silverglittrande moln senare fick jag stopp på hennes vevande med girlangerna. Stoffmolnet – det kändes stort som vulkanmolnet på Island härom året – lade sig och glittrade både på ryor och soffa. Tack, typ.
Sedan var det dags för kulorna. Nya kulor måste förses med nya trådar för att kunna hängas upp. Ett monotont pilljobb som knappast underlättas av att det står en julstinn treåring och hoppar just bredvid och om och om igen förklarar att hon gärna vill sätta igång. NU!
Nåväl, trådarna hamnade rätt och vi började fylla grenarna med julkulor i skiftande varianter av silver.

Här kommer en liten utvikning: min älskade fru har bestämt att granen ska vara helt i silver. Glitter, kulor, stjärnor och något som närmast kan liknas vid ett lååångt silverpärlhalsband – allt ska vara silverfärgat. Jag har inget emot silver, inte alls, men jag misstänker att det myckna shoppandet av silverprylar nästa år kommer att få sin uppföljning i någon annan färg.
Att enhetligheten inte handlar om att Ernst krupit in i hennes huvud utan att det mer handlar om att på köpa billiga kulor i massor varje år. Jag tippar på rött nästa år. Men å andra sidan, det kanske är bra för Taiwans utbredda julindustri!
Nå, tillbaka till kulorna. Jag och Linda-Marie plockade för fulla muggar, det var ju mycket gran att fylla. Visst såg jag att Signe höll på med något också, men tänkte inte mer på det.
När sedan kulkartongerna var tomma, glittret uppsatt och belysningen tänd tog vi nöjda ett steg tillbaka och betraktade mästerverket.

Det var då vi såg det. Vi tyckte nog att det försvann en del kulor, och nu visste vi var de fanns. På Signe-nivå. Så nu får det knappt plats några paket under granen, för där hänger en mängd kulor och tindrar, nästan under själva trädet. Den lägsta millimeter från golvet.
Men vad gör väl det, när Signe står där med ögon som tindrar ikapp med kulorna och stolt förkunnar:
– Oj, vad fin!