DELA
© Nya Åland

Den siste lirarens farväl

Läser med förtjusning Johan Orres spalt ”Världens sämsta djur är också det bästa” (Nya Åland, 11.2). Särskilt meningen om sjökons ”fullkomliga oduglighet”.

Orden får mig att tänka på… J-O Waldner.

Idrottsvärldens sjöko.

I går kväll rundade Jan-Ove Waldner, 50, av en bordtenniskarriär som är mer än magnifik. Det går kanske att göra sig lustig över att man i pingis kan lira en elitseriematch när man levt ett halvt sekel, och att J-O först nu sätter punkt för en karriär som väl i ärlighetens namn tog slut redan efter hans sensationella fjärdeplats i Aten-OS 2004.

Men faktum är att Sverige på sin höjd sett ett par större idrottare än honom (det är svårt att vifta bort fenomenen Björn Borg och Ingemar Stenmark). Men att J-O kunde besegra generation efter generation världsspelare i en sport som är det närmaste statsreligion miljardlandet Kina kommer är inget mindre än ett mirakel.

De kinesiska toppspelarna brukar droppa av vid 30. Waldner slogs om OS-medaljer vid 40 och var elitspelare, nåja, fram till 50-årsåldern.

I går kväll satte han definitivt punkt, 39 år efter elitseriedebuten, när hans Spårvägen ställdes mot BTK Rekord i Liljeholmshallen. En sömnig svensk högstaliga väcktes till liv för en kväll när såväl SVT som de båda kvällstidningarna sände live från pingiskungens abdikation.

Frågan är vad i hela världen J-O ska göra nu.

Jag hoppas att alla sponsordealar och prispengar gett honom en fallskärm som bromsar fallet när han ska försöka ta mark i det civila. Att det inte går som för Nacka Skoglund, en annan söderson som inte klarade av livet efter att applåderna tystnat.

För även evigt gröna träd börjar en dag att vissna. I pingishagen var Waldners bollbegåvning oöverträffad, och sporten har aldrig sett en större spelare än ”bordtennisens Mozart”.

Men hur kommer det att gå vid sidan av är en särskilt relevant fråga i J-O:s fall.

På Youtube finns dokumentären ”Bragden”. Den som berättar om när det svenska bordtennislandslaget rev den kinesiska tennismuren via 5–0 i lagfinalen i Dortmund 1989 – men som också ringar in J-O:s person. Waldner, Jörgen Persson och Mikael Appelgren snackar gamla minnen över en middag, de två senare lagar (förstås) maten – den valhänte Waldner ser på.

När Persson säger åt J-O att han åtminstone kan duka fram tallrikar frågar gamängen från Fittja: ”Till hur många då?”.

Sjökon har sin fullständiga oduglighet till trots en livlina i sin storlek.

Jag hoppas att liraren ”Lao Wa” för alltid kommer att ha sin i bordtennisen.

Tack för showen, Kungen.