Den sanna ondskan
Låt mig berätta en saga för er.
För ungefär tvåtusen år sedan upptäckte folket i det uråldriga land som idag heter Etiopien en outsinlig källa till energi. En växt, kraftfull nog att tillfälligt lindra alla kända sjukdomar och negativa känslor och i sällsynta fall återuppväcka de döda. Efter den europeiska kolonisationen av Afrika spreds denna växt över hela världen och om du är som jag har du redan njutit av dess frukter en eller två gånger idag. Vi pratar alltså om kaffe.
Det finns över hundra sorters kaffebönor, oräkneliga kaffevarianter som kan drickas i oräkneliga kombinationer med oräkneliga tillbehör, från koffeinfritt med fettfri mjölk och sackarin till starkt och svart med whiskey och cigaretter.
Få drycker har en sådan inverkan på våra liv som kaffe har. Kaffe är världens andra största handelsvara, efter olja men före kokain och Kalashnikovgevär, och 2010 producerades 7,4 miljoner ton kaffebönor. I Sverige beräknas medelinvånaren dricka tio kilo per år och vi kan anta att medelfinländaren ligger på ungefär det dubbla och jag ligger antagligen över det.
Kaffet tar oss ur våra sängar på morgonen, ur våra hus på kalla vintermorgnar, genom våra skol- och arbetsdagar där vi går likt zombier greppande våra block, pennor och koppar och tryggt hem till våra hem, där en kopp efter middagen mjukt leder oss in i kvällen och torkar våra proletärtårar medan solen går ner.
Kaffe håller vårt samhälle vid liv.
Så varför, VARFÖR finns det någon i varje hem eller på varje arbetsplats som är så rakt igenom OND att de tar NÄSTAN, men bara nästan, allt kaffe som finns kvar, men lämnar en liten skvätt (nog för att fylla ungefär en halv mun förutsatt att man tar den med mjölk i vilket fall den blir kall) och sedan smyger hånskrattande iväg med sin överfulla kopp och spiller överallt utan att sätta på mer?
Efter det dansar alla som traumatiserade katter kring het gröt runt kaffebryggaren.
– Jag kan ju inte ta den sista skvätten. Då blir det ju mitt ansvar att sätta på mer och den där lilla skvätten kommer inte göra mig nöjd ändå och dessutom svalna medan jag pysslar med filter och kannor. Om jag bara väntar en stund sätter säkert någon annan på en ny panna.
Vilket ingen någonsin gör eftersom alla tänker precis samma sak och till slut förångas den lilla skvätten. Bortslösad. Ouppskattad. Överflödig. Samtidigt sitter kaffetjuven på sin tron av termosar och skrattar maniskt med tomma ögon i någon källare eller reception så att den kaffet rinner över hens haka ned på hens skjorta. Det är vad jag kallar sann ondska.
I de nästan fyrahundra år som de västerländska civilisationerna druckit kaffe har inget bra sätt att hindra dessa galningar utvecklats. Varken snälla eller arga lappar eller övervakningskameror fungerar. Jag kallar nu på lösningar. Hur stoppar vi kafferastsondskan? Det måste finnas ett sätt!
För inte kan väl folket i Etiopien ha haft samma problem?
