DELA
© Nya Åland

Den ovillige chauffören

Ni känner säkert till den där underbara frihetskänslan. Känslan av kontroll. Det är avslappnande, men samtidigt berusande. Att sitta bakom ratten. Den totala glädjen då man äntligen hade körkortet i handen. Nu börjar livet. De här känslorna känns det ibland som om jag är ensam om – att inte alls känna.

Jag hatar att köra bil. Inte ens den gången då jag körde en fräsig Porsche på autobahn gjorde mig bilfrälst. Jag gjorde det endast för att kunna säga att jag har gjort det.

Jag tvekade omåttligt inför att ta körkort. Men jag tvingade mig genom bilskolan, dels för att jag tänkte att det säkert skulle komma till nytta och för att det är praxis, som den landsbygdsunge jag är.

Jag minns lättnaden då jag, efter min tredje uppkörning, fick det glädjande beskedet att jag var godkänd. Körkortet var mitt och jag tänkte ”jag ska aldrig, aldrig köra bil igen”.

Jag har aldrig krockat, min enda tillsägelse är en parkeringsbot. Antagligen eftersom jag så väl känner till mina brister som chaufför. Jag kör alltid lugnt och försiktigt. Jag är den långsamma lymmeln som förpestar vägarna som en jättelik bromskloss.

När jag intervjuades inför jobbet här på Nya Åland, fick jag frågan ”har du körkort?”. Jag drog en lättnadens suck över formuleringen, körkort det har ju, men om jag kör bil var en helt annan femma.

Trafikens dynamik. Ständigt i förändring. Oberäknelig. Hur säkert och försiktigt jag än kör, kan det alltid hända saker utanför min kontroll och det skrämmer mig. Därför är ”sakta men säkert” alltid mitt ledord när jag sitter bakom ratten.

Men övning ger färdighet. Jag är för första gången glad över att jag pinade mig igenom bilskolan, för att jobba som nyhetsreporter på Åland utan körkort är en svårlöst kombo. Nuförtiden kan jag faktiskt köra bil utan att bli genomsvettig av nervositet och om vädret tillåter – köra enligt den rekommenderade hastigheten.

Men en egen bil kommer jag knappast aldrig att ha. På så vis kan jag dra ett litet strå till stacken med tanke på klimatet. Jag slipper alla omkostnader och får vara den som kan dricka vin till maten. Dessutom gillar jag att gå. Men om jag skulle lägga vantarna på en söt gul, gammal bubbla, då kanske jag tänker om.