DELA

Den ofrivilliga soffpotatisen

Att träning är bra för både kropp och knopp är sedan gammalt. Man mår helt enkelt bättre om man rör på sig med jämna mellanrum. Den svenska träningsprofilen Kalle Zackari Walhström säger att man ska tänka på träning som att borsta tänderna, något man bara gör. Den träningsfilosofin har jag anammat till fullo och liksom min tandborstning varierar i noggrannhet varierar tiden jag lägger på träning. Ibland gör jag det ordentligt – lyfter tunga vikter och springer många kilometer. Ibland, rätt så ofta, går jag lite motvilligt till gymmet och får det överstökat. Det är inte alltid roligt, men det känns bra efteråt. Och jag mår bra.

Ett kvitto på att jag verkligen har fått in motion som en vana är den frustrationen jag känner nu när jag har träningsförbud. Inte ens soffan är lika skön som den brukar. Extra dumt känns det eftersom orsaken till att jag tvingas till vila är så dröplig.

Jag var hemma hos föräldrarna och tänkte att jag skulle ta en paus från mammas mat och trädgårdsarbetet och bege mig till ortens minimala gym. Jag var helt ensam och kunde således vara min egen dj. Man tränar faktiskt bäst till svenska sommarplågor. Jag lade också märke till att gymmet hade fått ett nytillskott – en trälåda som man kan hoppa upp och ner på. Den kom att bli min undergång.

Jag hade gjort ett antal riktigt tunga lyft när jag bestämde mig för att det var dags att få upp pulsen och göra så kallade ”boxjumps”. Upp och ner, upp och ner. Vila lite grann och upp igen. På mitt planerade nästsista hopp hände det. Jag snubblade och fann mig själv sittande på golvet. ”Tur att ingen såg”, var det första jag hann tänka. ”Det här kommer nog att bli ett riktigt stort blåmärke”. När jag reste mig upp såg jag att det blödde. Jag drog upp mina träningstights och såg ett djupt köttigt sår – lådans hörn hade försökt penetrera mitt smalben. Då brast det för mig och jag började lipa.

Min pappa körde mig till hälsostationen och nu är såret hopsytt med fem stygn. ”När får jag springa igen?” frågade jag läkaren. ”Du får inte springa. Inte träna. Bara promenera väldigt lugnt. Du vill väl ha ett vackert ärr?”.

Ärligt talat så bryr jag mig inte om huruvida jag får ett fagert ärr, men jag antar att jag inte har något annat val än att ta det lugnt ett tag. Men då såret är läkt – då jäklar ska svetten drypa.