DELA
© Nya Åland

Den obligatoriska hejdåspalten

En efter en har Nyans sommarvikarier försvunnit på senaste tiden. Under någon vecka i juli bestod redaktionen i princip bara av ”sommarfåglar”, som vi så fint kallas här, men nu minskar det igen och fler och fler ordinarie fåglar hittar tillbaka hela tiden.
Nu är det snart min tur att flyga iväg för hösten. Det känns lite vemodigt så klart. På fredag jobbar jag min sista dag innan det på lördag blir dags att ta mitt pick och pack och flytta tillbaka tvärs över Ålands hav.

Jag tror att jag genom jobbet har vuxit som person och jag hoppas att det märks. Under tiden på Nyan jag hunnit med det mesta. Från att första dagen bli ivägskickad på ett reportage utan att veta något annat än vilken kommun jag skulle till och förnamnet på fotografen jag hade med, till att i mitten av sommaren bli nerlyft från ett par okända cirkusaxlar och därefter stå i dilemmat mellan att springa hem och gråta och att kräva att få klättra upp en gång till, till att i augusti under ledning av en rutinerad anonym sommarfotograf smyga bakom ett gäng bajamajor i ett försök att slippa använda den vanliga ingången till ett konsertområde eftersom, som vi uttryckte det, ”pressen ska fram!” (Det gick inte nämnvärt bra, men fotografen lyckades i alla fall tjata sig till att få fota från scenen.)

Jag har fått testa glassar, cirkuskonster och vattenkrig. Jag har huttrande cyklat hem halv elva på kvällen efter att ha krånglat med svårskrivna kvällsreportage. Jag har roadtrippat på Vårdö, först på Google maps streetview med reporterkollegan Josefin som guide och sedan på riktigt med fotograf-Ida. Jag har träffat en mängd olika personer och lärt mig massor om Åland trots att jag som ålänning var rätt säker på att jag redan visste allt. Jag har skrivit en ledare. En ledare som i det närmaste kändes som ett vingligt hemsnickeri som innan inlämning skulle läsas av ingen mindre än Nyans egna ledarmassproducent Bladh.
Och framför allt har det varit väldigt, väldigt roligt. Roligare än vad jag trodde att det skulle bli, även om förväntningarna var höga. Roligare än vad jag trodde att ett jobb kunde vara.
Det fina är att jag inte ens tröttnat. Det är nästan så att det bara blivit roligare hela tiden. Det är något med att komma till jobbet på morgonen utan att ha den blekaste aning om var man kommer att befinna sig en timme senare, något som gör att man inte hinner känna sig varken rastlös eller trött. Det har gått snabbt alltsammans och snart är det slut.

tack för mig. Kanske skymtar ni mitt namn i bylinerna någon gång i framtiden igen, kanske snubblar ni över mitt ansikte bland spalterna fler gånger. Vem vet?
Hejdå, och förhoppningsvis på återseende!

Fredrika Fellman