Den nyblivna vegetarianens dagbok
Sedan en vecka tillbaka (och efter flera år av inre övertalning) presenterar jag mig nu stolt som vegetarian.
Jag har alltid gillat kött så det är enbart av moraliska skäl jag gör det, till exempel att köttindustrin står för 15 procent av världens utsläpp av växthusgaser.
Jag ser hur fler och fler i skolan blir vegetarianer och på franskalektionen har vi en livlig diskussion om miljön och hur djuren behandlas. Det är den diskussionen som stärker min övertygelse, får det att hända.
Efter franskan slutar skolan och det är på väg hem jag tar beslutet och jag tänker att det kommer att gå som en dans.
Mamma är miljöengagerad och jag har ätit från skolans vegetariska disk under nästan hela högstadiet. Det kommer inte bli några praktiska problem, nejdå inte alls.
Emellertid sitter jag ändå tre dagar senare i köket med datorn i knät och en burk ärtor i handen och letar förtvivlat efter ett recept på ärtbiffar. Ett recept som inte innehåller mystiska såser och röror, utan ett recept för en enkel nybörjare.
Är detta slutet på min nya livsstil?
Det har bara gått tre dagar och jag har redan fastnat. Jag har ingen chans att klara mig i denna maffiastyrda djungel, korrupt av polenta och lime.
Till slut hittar jag ett recept som visserligen inte innehåller ärtor men linser, som jag i ett ögonblick av försyn hämtade till vagnen när vi handlade i lördags.
Det blir en kamp mot klockan att få biffarna färdiga innan jag ska på träning, det är mycket att göra innan stekningen. Linserna ska kokas och sköljas, fyra olika grönsaker ska skalas och hackas och citronen ska pressas. Löken går i och för rätt sig snabbt att hacka men jag måste leta en lång stund för att hitta mina simglasögon för att slippa gå med svidande ögon resten av kvällen.
Biffarna blir fula och liknar gul gröt, men tro det eller ej, de smakar faktiskt gott.
Puh, jag klarade mig. Åtminstonde tills den stora biff(gröt)satsen jag lagade är slut. Då måste jag kasta mig ut i djungeln igen.
Elvira Lobråten (prao)
