DELA
© Nya Åland

Den lilla skillnaden

Plötsligt var det snö på marken, en centimeter minst, och 4 grader kallt. Maken ringde hem på tisdagsförmiddagen från Helsingfors. Jag hade skjutsat honom till morgonflyget i vinterstämning och han meddelade att han hade landat. I -17 grader!
Det tar 45 minuter att flyga från Mariehamn till Helsingfors. Helsingfors ligger för all del en anings aning längre norrut, men 13 graders skillnad. Undra på att det ibland känns litet kylslaget i kontakterna österut.

Det oaktat tänker jag ta mig dit på lördag. Och det höll på att ställa till det.
Min mamma, som jag alltså skall hälsa på, hör dåligt. Men hon ser väldigt bra. Och hon granskar noga såväl kläder som frisyr när jag hälsar på. Med tanke på att hon nästan ingenting minns, inte av det som har hänt i nutid, så överraskar hon ibland.
– Har du färgat håret, frågade hon en gång mycket rakt på sak, när jag satt där vid sängkanten och drack kaffe med henne.
Och jag som trodde att det inte märktes. Dessutom kommer hon inte ihåg att jag har blivit litet mer grå med åren, hon minns mig mest som jag var när jag var som bäst (Kan man annat än älska en sån mamma) så hur kunde hon se att håret var litet lätt återställt? Till det som hade varit, alltså. Till det som hon minns. Hur såg hon skillnaden?

I vilket fall som helst insåg jag här om dagen att håret, du milde, håret! Att sitta i en vrå på jobbet med utvuxen frisyr är en sak. Att visa upp sig för mamma i det tillståndet, det går inte alls. Hon är finkänslig nog att inte säga någonting när man ser oprydlig ut. Men den granskande blicken säger hur mycket som helst.
Inget svar på salongen. Upptaget, upptaget, upptaget en hel dag. Till slut lyckades jag boka in min frissa till torsdag förmiddag. Puh!
Då attackerar nyhetschefen.
– Kan du ta lagtinget på torsdag förmiddag, snälla.
Vem kan säga till Anna. Eller till att få sitta som i gamla dagar och njuta av debatten på första parkett. Vild i håret.
Jodå, det ordnade sig. Jag får håret fixat innan jag åker. Klippt vill säga, mer än så räcker tiden inte till för. Det betyder att det finns väldigt obetydligt litet färg kvar när längden är på rätt nivå.
Och jag är så nyfiken. Kommer hon att säga något? Jag tror inte hon frågar om jag har färgat håret. Men eventuellt om jag har slutat.
Eller så ser hon bara vänligt på mig och frågar om jag har klippt mig.

Hon som älskar vackra kläder ligger där i en obeskrivligt ful skär pyjamas. Jag skall ta med en vacker scarf, som hon kan titta på, vika ihop och veckla upp.
Är det en tröst att veta att hon inte vet? Jag vet inte.

HARRIET TUOMINEN