DELA

Den lilla metropolens diskreta charm

När stadsdirektör Edgar Vickström i torsdags utsåg Mariehamn till ”världens minsta metropol” kändes det möjligtvis en smula… jag vet inte. Kanske inte minst med tanke på den fåhövdade åskådarskaran. Jag minns att jag inombords skrockade lite åt den gulliga utsagan, där jag satt med anteckningsblocket i handen.
Men jag skulle snart sätta mitt överlägsna skratt i halsen när jag kom att tänka på vad jag tänkt och känt helgen dessförinnan. Och då var det ju varken några himla Röster för Östersjön eller något Mariehamnskalas, och sannerligen inget swingdansläger. Men det som fick mig att stanna upp var insikten om att jag förra helgen faktiskt känt mig stolt över min tillfälliga hemstad.

Jag hade en god vän på besök, och i tron om att på sin höjd kunna erbjuda ett plåtbröd på Pub Niska i solskenet (vilket på intet sätt är fy skam), började jag så sakteliga planera en trevlig –men relativt händelselös – helg i Mariehamn. Att jag senare skulle höja lördagskvällen till skyarna som ”en perfekt kväll” och att stoltheten skulle lysa i mina ögon hade jag aldrig kunnat drömma om.
Att inleda kvällen i sjökvarteret på Café Bönan med läckra libanesiska smårätter och kallt öl, till tonerna av det nyligen ihopsatta bandet Balkan åt ost gjorde att en bitterljuv känsla av att sommaren snart är slut infann sig. Eller rättare sagt: sommaren är snart slut, men vi skiter i det och river av så svängiga klezmerbitar att en brokig skara av antroposoftanter och ungdomar spontant börjar tokdansa framför oss. Den känslan.
Riktigt mycket folk hade sökt sig till Bönan den här ljumna kvällen och vi kunde bara glädjas med arrangörerna.

När vi blivit mätta på allt ovanstående kändes det fullkomligt ljuvligt att traska över till andra sidan Mariehamn för lite habil deathmetal. När vi anlände till Pub Bastun var det nästan för bra för att vara sant. Dörren stod vidöppen och ur den pyrde rök som vore det helvetets portar som öppnat sig.
Ett blekrött sken flämtade och reflekterades mot de vita väggarna, som en sista varning om att inte träda in. Det kändes lite som att stå utanför spökhuset på Gröna Lund. Fast bättre och på riktigt, typ.
Väl därinne bjöds vi på öronbedövande mangel och ute på terrassen kunde vi njuta av Pommerns silhuett och de klart lysande lamporna på en Silja-färja som just lade till i terminalen. Samtidigt svävade obevekligt tunga riff ut över vattnet och försvann bort mot Möckelö.
Att kunna vistas i så väsensskilda sinnesstämningar i en och samma stad på en och samma kväll tycker jag kännetecknar en bra boplats. Den sjätte augusti 2011 ska för alltid gå till historien som den dag Mariehamn stal en liten bit av mitt hjärta.
(Även om jag möttes av kalla handen när jag tidigare under veckan försökt göra en intervju med det åländska deathmetalbandet Vorum, så är allt förlåtet. Herregud, något måste ju förbli ogullifierat och okänt.)

Så Edgar, jag vill bara att du ska veta att jag trots allt är beredd att hålla med dig.