Den klyschigaste årstiden av dem alla
Hösten. Nu är den här, vare sig du vill det eller inte. Det finns ingen återvändo, det är bara att öppna stora famnen och välkomna den. Så fort vi kommer in i september börjar jag fantisera om hösten.
Jag målar upp bild efter bild i huvudet och alla inkluderar scenarion med hög så kallad mysfaktor. Och jag är inte ensam. I varje blogg, magasin och Facebookflöde radas allehanda mysiga aktiviteter upp. Det är vackra handmålade temuggar med engelskt kvalitetste, varma och tjocka halsdukar stickade av det mjukaste angoragarnet, ystra barn som hoppar i de gula och röda löven i Esplanaden. Härmed vill jag utropa hösten till den klyschigaste årstiden av dem alla.
Nu är det dags att inse att hösten aldrig lever upp till våra förväntningar.
Så här kan det exempelvis se ut i mitt huvud: Jag kurar ihop mig i soffan. Jag lägger en varm pläd i en snygg kulör över mina ben. På en bricka står rykande varm choklad, toppad med minimarshmallows. Lyxigt.
I handen har jag en god bok (det är alltid en god bok) och så myser jag till det medan höststormarna viner utanför. Inom kort har jag uppnåt total avkoppling och mindfulness.
Så här kommer det högst antagligen att sluta: Jag får jobba över. Cyklar till matbutiken i snålblåsten, stressar hem. Stressäter min fattiga spagetti med köttfärssås. Svär över att det är kallt i lägenheten. Någon varm choklad hittar jag inte i skåpen, än mindre minimarshmallows. Soffan är för hård för att kura ner sig.
Boken är tråkig, jag kollar Facebook och Instagram istället. Svär över att någon har lagt upp bilder från en solig strand i Seychellerna och ser brun och glad ut. Slökollar på en tv-serie på datorn, somnar med öppen mun i soffan.
Eller så här: Jag tar en lång och stärkande joggingtur i skogen. Träden är vackert rödgula. Luften är frisk och klar, jag andas in djupt och känner hur min kropp blir stark och smal. Lagom till jul kommer jag att ha gått ner massor i vikt, tänker jag hoppfullt.
Jag springer en timme och lyssnar på en intellektuell podcast med kloka människor som diskuterar något ytterst allmänbildande. Så lär man sig något samtidigt!
Och här är facit: Det finns inte en chans att jag stiger upp från min varma säng och knyter på mig springskorna. Efter en timme masar jag mig ändå upp. Ute blåser det så hårt att jag nästan tappar luften. Svär över livets orättvisa och tycker synd om mig själv.
Tar ett oengagerat springsteg. I öronen spelas samma gamla tråkiga låtlista som jag skapade 2011. Efter 500 meter har jag håll och vänder om. Tröstäter godis i soffan.
Nä, det är nog dags att se sanningen i vitögat. Någon magasinhöst blir det aldrig. Även fortsätter jag att drömma om engelskt kvalitetste i handmålade muggar.
