DELA
© Nya Åland

Den glada samlaren

Jag står på gränsen mellan studieliv och arbetsliv/vuxenliv och jag tror det blir att tänka om en aning nu. Jag tror jag ska bli en samlare igen. Det är mitt nyårslöfte. Jag ska börja bygga med detaljer, som jag gjorde som barn. Jag tror jag har lärt mig mycket av att samla.
Mitt första samlarobjekt var kapsyler, det var medan vi bodde i radhus. Jag tror idén kom från grannflickan som hade en pappa som alltid var hemma om dagarna. Av alla kapsyler fanns det en sort som var värd mycket mer än alla andra. Det var ett tyskt ölmärke som var ytterst sällsynt, namnet började på W och hade en sirlig kork.
Det var ett sådant öl som grannpappan aldrig drack, hans ölkorkar var många men av tråkiga sorter. Kanske var det därför vi började samla. Kapsylsamlandet ersattes dock snabbt med något annat i samband med ett litet missöde i matbutiken. Jag ryckte min egen pappa i ärmen och undrade om han inte kunde köpa en öl av det ovanliga tyska ölmärket som började på W. Sedan upptäckte jag att det inte var pappa jag hade ryckt i ärmen.

Kanske var det då jag övergick till det lite mer finkulturella inriktningen på ”finpapper”. Man köpte block, man rev ut sidor och bytte sidorna med varandra. Det fanns stora block och små block, vissa hade väldigt tydliga bilder, andra var rätt bleka. Vissa doftade.
Jag minns inte att det fanns någon särskild hierarki bland blocken, eller vad poängen var med att byta pappren. Däremot minns jag dem som förhållandevis demokratiska samlingsobjekt eftersom blocken var så billiga.

Värre var det med trollen och glasnapparna. Som det humanist- och murvelbarn man var bland de österbottniska entreprenörsungarna fick man finna sig i att kunna få ett halvstort troll i födelsedagspresent, och kanske kunde man spara ihop till ett par större nappar med veckopengen. Man fick finna sig i att det alltid fanns de som hade större troll och flera nappar, som fick så mycket block att de alltid kunde byta sig till de finaste pappren och som hade en ryggmärgskänsla av att ölkapsyler inte var ett lämpligt samlingsobjekt (de bodde ofta i egnahemshus).
Själv var jag inte så kräsen. Det viktigaste var att man hade något att bygga. Jag trivdes med att bygga.

Det var också alltid roligare att spela monopol de gånger det gick lite sämre. Inte de gånger motståndaren köpte Norrmalmstorg på första varvet och gjorde varje tärningskast till en potentiell konkurs, utan de gånger man hade tillräckligt mycket för att klara sig, men inte så mycket att det inte gjorde någon skillnad. Det är väl det som heter ekonomi.
Och kanske barndomssamlandet var medicinen mot en slags odefinierad och opolitisk klasskänsla. Trots att vissa alltid var ett steg före handlade det aldrig om att få allt på en gång, det handlade om ett långsamt växande, att bygga något helt på egen hand. Och bara man hade tålamodet att samla tillräckligt länge kunde man ha en lika fin trollsamling som de bäst bemedlade i klassen.
Kanske var man till och med lite gladare över samlingen, när man fått kämpa lite. Det är det jag ska bli har jag tänkt, en glad samlare, en långsamt växande in i vuxenlivet, inte en sådan som måste ha allt på en gång.