Den eviga förloraren
Slagit vad nån gång? Jaha, och hur gick det? Inte så bra?
Jag säger bara: Välkommen i klubben. Usel är jag på mycket men allra uslast är jag på att vinna vad.
Jag hör till dem som alltid förlorar och är därför ett tacksamt objekt för allehanda obskyra vadslagningsförslag.
Det här har min kollega Patrik Dahlblom naturligtvis upptäckt, otäckt bra som han är på att se bakom ytan på folk.
Ska vi slå vad , säger han med oskyldig uppsyn, och jag går på det. Varje gång.
För jag vet ju att jag har rätt.
Som den gången när vi diskuterade Ålands alla femtielva kommundirektörer och funderade på vem som suttit längst. Niklas Eriksson i Föglö sa jag, John Wrede i Brändö sa Patrik. Och så sa jag kör till när han ställde frågan.
Behöver jag säga att Wrede suttit längst?
Eller den gången när vi resonerade kring ett aktuellt brottmål i tingsrätten och försökte klura ut hur rätten skulle döma. Skulle den åtalade sol-och-våraren som fått/snott/lurat till sig pengar och egendom av en kvinna dömas eller inte?
Ska vi slå vad, undrade Patrik med samma troskyldiga min som gången före. Och jodå, mannen dömdes och jag förlorade. Igen.
Båda gånger har vaden gällt diskdagen på jobbet. I sann demokratisk anda delar vi alla på köksjobbet i huset och eftersom våra arbetsdagar är rätt fullspäckade brukar det glömmas bort/inte hinnas med förrän man ska gå hem.
Så jag har bokstavligen diskat mig fri från mina förlorade vad. Nu ska det dröja riktigt länge innan jag går med på något nytt vad. (Sluta skratta genast, Patrik).
Och om tungan skulle råka slinta när han nästa gång vill bli av med en diskdag så hoppas jag att mina andra kollegor säger att jag är i lag förbjuden att inlåta mig på vadslagning.
Om jag inte råkar vara helt säker på att jag har rätt förstås.
