Den där kärleken
Jag vill skriva om kärlek. Den där vackra och tindrande, den kärlek som gör en sömnlös men ändå pigg, den som får en att le inåtvänt och stirra ut genom fönstret.
Den där kärleken, som i början går ut på att luta över bordet bara för att råka nudda vid den arm som får en att rysa. Den där kärleken som gör att man ofta har vägarna förbi och som får allt man säger att låta dumt. Den kärleken som småningom tar tag i varandras händer och kysser på en gång varma och nariga läppar. Den kärlek som gör en så skör så skör, och samtidigt så stark och vacker.
Den kärleken blir telefonsamtal mitt i natten utan att störa och fjollriga mess som ingen annan får läsa. Det är ungt och hett och hjärtan som pumpar så hårt och intensivt att det nästan känns kallt ibland.
Det är långa blickar och timmar framför klädskåpet och spegeln, det är kärlek som stänger ut och isolerar allt annat än två läppar. Det är att glömma att äta men inte att drömma och att alltid alltid säga jag älskar dig.
Det är en kärlek som somnar hand i hand och gärna trängs i en smal säng med ett täcke. Det är att strunta i andedräkter och aldrig stiga upp på söndagarna.
Det är den kärleken som blir vardag. Det blir yllesockor, mysbyxor och videokvällar med chipskladdigt hångel. Det blir insyn i varandras släkter och konstiga familjer, det blir generade parmiddagar och gemensamma julkort. Den kärleken tittar på Ikea-soffor tillsammans och målar första gemensamma bardrummet lila. Man grälar aldrig men samsas passionerat, och man ringer från jobbet bara för att säga hej.
Det är att jämka och diskutera och stormande gråta och ibland känna sig underligt tom. Det är att byta bort det heta och intensiva mot praktiskt och rationellt, men att aldrig längta tillbaka för man har bara tagit nästa steg. Det är en kärlek som följer med och gläds och lämnar utrymme, för kropparna känns bara svettiga om de sover för nära hela nätter och hjärnorna känns uppätna om de inte får tänka själv.
Det är ändå att alltid återkomma. Att prata med alla andra men att längta efter samtalet med varandra. Att vara mindre passionerade, men mer utpustande, veta att någonstans, i en famn, finner man ro.
Det är att sitta på toagolvet tillsammans och titta på streck som långsamt blir allt blåare, det är att bli aldrig bli så förvirrad och vuxen som just då. Eller det är att längta längta och aldrig få titta på ett blått streck, men tvingas bli ännu vuxnare. Det är att hålla ihop och stå ut och kyssas ibland men ännu mer längta efter att få sova. Det är att titta på hus och trängas i lägenhet och minnas att man en gång målade första badrummet lila.
Den kärleken tror jag inte alls att det är ont om.
