DELA
© Nya Åland

De vingliga strecken och jag

Uppe på min garderob ligger en låda med ett tryck av en Carl Larsson-målning på locket. Den ligger där och samlar damm mestadels, men ibland tar jag fram den, öppnar locket och vänder ut och in på innehållet.
Hundratals papper, fyllda utav barnsligt formade bläckbokstäver, faller ut. Det är alla mina berättelser, sagor och tidningar som jag skrev när jag var liten.

Jag var fyra år när jag lärde mig hur man gjorde. Hur man formade vingliga streck till bokstäver som blev ord som blev meningar och fick en innebörd. Kärlek vid första ögonkastet. Jag kom på nya historier att skriva ner varje dag och sakta fylldes Carl Larsson-lådan. Den blev full till slut, och jag övergav pappren för att skriva på datorn.
Men hela tiden klamrade jag mig fast vid orden och det har jag fortsatt med. Testat musik, testat måleri, testat teater som uttrycksformer, men alltid, alltid känt mig mest hemma bland orden.

Jag älskar hur ord kan beskriva vackert och fult, hur de kan påverka, beröra, hur de kan förklara och berätta. Jag älskar hur de kan sluka mig när jag läser dem, och likadant när jag skriver dem. Och jag älskar att jag den här sommaren har fått jobba med dem varje dag. Inte bara skriva dem, utan också kalla skrivandet för mitt jobb och få det jag skriver publicerat.
Jag minns i våras när provjobbade här inför sommaren och mitt reportage hamnade på förstasidan för allra första gången. Jag stod på tryckeriet på kvällen och ”bladade”, lade ”Nya Åland sektion två” i ”Nya Åland sektion ett”, ett extraknäck som jag och en handfull andra har sysslat med någon kväll i månaden under ett par års tid. Och det kändes så overkligt att det var min text på varje tidning.
Fast samtidigt så himla på riktigt och så himla rätt. Fastän det bara är knappt ett år sedan jag insåg att det är just journalist jag vill bli, har jag länge tänkt att jag vill jobba med att skriva.

När ni läser det här är jag ledig efter helgjobb och sedan är det bara tre dagar kvar av mitt vikariat här på Nya Åland. På tidigare jobb har jag tröttnat, tänkt ”fy fan vad skönt” när jag slutat jobba för sommaren, men den här gången är det inte så. I stället tänker jag på hur mycket jag har lärt mig, hur många intressanta människor jag träffat – och på hur roligt det har varit att skriva vareviga dag.
Det känns som att det här är precis något sådant som lill-Maria som satt vid sitt skrivbord, böjd över barnsligt formade bläckbokstäver, innerst inne önskade sig.

Maria Snellman