De som blir kvar
På fredag smäller det. Ända sedan i april, då anmälan till höstens universitetskurser stängde, har fredagen den 11 juli gnagt i mitt bakhuvud. Det är nämligen då jag får veta vad som händer med mig i höst. Antagningsbeskedet kommer.
Vad som än står att läsa i brevet så hamnar jag i Göteborg. Min plan är att plugga till journalist vid Göteborgs universitet, och för att kunna göra det måste jag först gå ett år med fritt valda kurser. Alla dessa kurser som jag har sökt till är i Göteborg och jag lär åtminstone slippa in på någon av dem. Det innebär alltså att oberoende av vad jag kommer in på, så flyttar jag från ön i höst. Bort och i väg. Ny stad, nya skola, nytt boende och nya människor. Fantastiskt roligt och spännande förstås. Det ska bli otroligt skönt att flytta till något större, till en plats där alla inte känner alla, till en plats som överraskar och är spännande. För Åland är ju i ärlighetens namn inte särskilt spännande efter 19 år här. Jag tror att tiden som ligger framför mig blir en minnesvärd tid och det pirrar i magen, på ett bra sätt, när jag tänker på det.
Men varje gång någon frågar ”När flyttar du?” och jag svarar att det blir i slutet av augusti, blandas pirret med en annan känsla, en mer olustig sådan. Det är inte alls särskilt länge kvar. Och så står de där personerna där framför mig, de som frågar, de som säger ”oj, det är ju snart”, och de är ju inga främlingar utan de är mina vänner. Och den där olustiga känslan som trängs med den glada pirrigheten kan inte definieras som något annat än en känsla av att det inte är klokt vad jag kommer att sakna alla jag tycker om här på Åland.
Det är inte det att jag inte tror att det finns alldeles underbara människor där nere på västkusten. Det är det att just de här människorna och allt vi brukar göra, det finns inte där. Och så är det ju för alla som flyttar, det är oundvikligt. Men det svider inte mindre för det.
Dock litar jag på Göteborg. Jag tror att det är en stad som sveper i väg mig lite grann, som är tillräckligt bra för att få mig att glömma sådant som svider. Och jag tror att när det efter några år blir dags att lämna även den staden bakom mig, lär det kännas ungefär som nu. Nya rötter som dras upp. Och egentligen skulle jag vilja påstå att tur är väl det. Dels för att det är skönt att veta att det dyker upp nya personer som blir livsviktiga hela tiden. Men framför allt: vad vore värt att leva för om det inte fanns människor som betyder så mycket att det känns som att en liten del av mig blir kvar när jag flyttar?
Maria Snellman
