DELA
© Nya Åland

De oemotståndliga lockelsernas fara

Konsumtionssamhället. Jag ömsom älskar det och ömsom äcklas av det.
När jag går i shoppingcentren i en valfri storstad känner jag avsmak för mitt eget köpsug, mitt habegär. Jag går i butikerna, drar fingrarna längs plaggen och riktigt andas in doften av nyproducerade kläder. Känner mig euforisk, vill handla, handla, handla.
Känner samtidigt djup avsmak för de egna köpreflexerna. Jag vet ju innerst inne att jag bara borde handla kläder som har tillverkats under schyssta villkor och som kostar därefter.
Men nu är jag här i gen, mitt i Mammons högkvarter med ljuvliga frestelser på samtliga galgar som lockar och pockar – ”köp mig, ta med mig hem, älska mig”.

Oftast kan
jag inte stå emot, utan handlar på mig saker som jag intalar mig att jag behöver men som säkert egentligen är helt oväsentliga. Mitt senaste impulsköp är ett talande exempel. Det är ett par pyjamasliknande, blommönstrade, blåvita sommarbyxor.
Det är tveksamt om de är passande i jobbsammanhang, de är svårmatchade med allt annat i min garderob och får min rumpa att se stora ut. Ändå köpte jag dem. Kunde inte stå emot.

Det gäller
inte bara kläder, utan grejer också. Inredningsbutiker är farligast. Jag älskar att gå omkring därinne, känna på och syna alla fina saker att pynta hemmet med. Titta trånande på alla slags lådor i metall, burkar i porslin och tyger från Marimekko.
Inreda lägenheten på nytt och på nytt i tanken, önska att jag hade råd med de där temuggarna och den där dyra duschcremen som hade sett så snygg ut på hyllan i badrummet.

Jag har
slutat att läsa inredningsmagasin. Är så trött på att bli avundsjuk på alla fantastiska hem, som innehavarna fick köpa billigt (trots att det ligger mitt i Stockholms innerstad eller vid stranden på Gotland!) och som de nu av egen kraft har lyckats inreda till en smakfull – men ändå originell! – bostad där modern nutidsdesign på ett elegant sätt har blandats med loppisfynd.
Jag morrar inombords när jag läser de där reportagen. Samtidigt – äcklas av min egen avundsjuka, mitt habegär.

Jag handlar
ekologiska grönsaker och Fair trade-honung för att döva mitt dåliga konsumtionssamvete. Det kanske hjälper en liten bit, men inte hela vägen. Jag borde ju sluta handla de där billiga kläderna som har massproducerats i fattiga länder av fattiga sömmerskor och i stället bli en medveten konsument som inte faller för det stora utbudets lockelser.
Så där tänker jag med jämna mellanrum, när jag försöker bli en bättre människa. Sedan faller jag dit i gen. Besöker en storstad, ser de vackra sommarbyxorna/temuggarna/duschcremerna och hör deras lockelser – ”köp mig, ta med mig hem, älska mig”.
De måste bli mina.

Minna Wallén