DELA
© Nya Åland

De kommer nog att ångra sig

Igår fyllde min yngsta son 14 år. Den äldsta är 22. Två av fyra har flyttat hemifrån för studier.
I kylskåpet är det alltid för mycket mat, men ofta av fel sorter. Sånt som inte blir uppätet längre för att den som tyckte om det inte är kvar.

När man ska krama en fjortonåring får man vänta på rätt tillfälle. Det funkar inte längre att slå upp armarna i en öppen famn och vänta på att en liten kropp ska komma flygande. Man kan inte tränga sig på med sin kärlek och sin längtan efter ömhet, för någonstans på vägen från den lilla mjuka spädbarnskroppen till den gängliga tonåringen, fick den integritet.

Barnet blev sitt eget, upprättade sina gränser, fokuserade sina tankar, gömde sina hemligheter.
Jag blickar bakåt, och ser en oändlig räcka utsträckta armar, mammor som blivit lämnade för framtiden, det nya livet, det egna.

Ögonen tåras när jag ser en riktigt dålig filmsnutt på nätet om en kinesisk mamma som gör allt för sin son, och sen kommer han inte ens hem och hälsar på, och hon sitter ensam och äter festmiddag och sen kommer han i alla fall, och så står det på slutet att mammor är det viktigaste av allt.
Just så är det, tänker jag, trotsigt.
De kommer minsann att ångra sig.

Sen minns jag att det var precis så jag tänkte om ett par killar jag var hemligt förälskad i under gymnasietiden – De kommer minsann att ångra sig sen, när de ser vad jag har blivit.
Då var mina fantasier åtminstone triumferande. Jag skulle bli något stort och väldigt snyggt, och då skulle de ångra sig.
Mina mamma-fantasier handlar om att det blir så synd om mig att mina barn, som på alla sätt är exemplariska personer, ska ångra sig för att jag är så ynklig.
För vad? Ja, att de inte kramades tillräckligt, och tackade för maten i tillräckligt hänförd ton. Eller svarade på alla mina fåniga frågor i familje-chatten. Typ; Lever du? eller Visst vet du att din mamma älskar dig?

Jag bestämmer mig för att tänka positivt.
Ok. Ingen att gosa med i tv-soffan, men inga sunkiga träningskläder i hallen.
Ok. Ingen att prata med vid frukosten, men ingen som låter bli att torka av bordet och lämnar ketchup att torka in.

Fjorton. Det är ändå några år kvar.

Nina Fellman