De gav mig åter tron på mänskligheten
I måndags, tidigt på natten när jag klev av färjan i Långnäs, var jag rätt så mör.
En hel dag på bussen från Jakobstad till Åbo, en timslång väntan i terminalen, fem timmar på färjan, där den tilltagande berusningen hos många medpassagerare fick mig att förlora hoppet om mänskligheten, gjorde att bussturen till Mariehamn kändes som den olidliga sista droppen.
Jag satt bokstavligen och gnisslade tänder över att det var så många andra förbannade passagerare som skulle med, och stod och fumlade med pengarna och frågade om var bussen stannar och allt möjligt annat som fördröjde avfärden.
När vi äntligen kom iväg satt jag och var irriterad i förväg på att folk säkert skulle gå av på en massa ställen och stoppa upp och ha sina väskor ur bagageutrymmet och fråga efter vägen.
Kort sagt, jag var inte på humör.
Då hände det – ett riktigt Gevalia-ögonblick som fick mig att tro på det goda samhället igen.
Strax före Lemströms kanal blev bussen stoppad. Där stod en polisbil parkerad. En trafikpolis stod med en röd lampa och vinkade uppfordrande åt oss att köra åt sidan.
Chauffören rattade åt sidan, och in steg, med en doft av nattluft, vakenhet och, ja, omtanke, en polis som ville att vår chaufför skulle blåsa.
Hon gjorde det, befanns nykter, tackade, polisen tackade, och så åkte vi iväg.
Mindre dramatiskt blir det inte, men det gjorde mig lycklig.
Om tre människor står mitt på vägen, mitt i natten på söndag kväll och alkotestar bilisterna, då känner jag att mina skattepengar gör nytta.
Jag tror att alla som satt i bussen, även de som doftade allt annat än rosor, insåg att detta kan hända flera gånger.
Nästa gång du kör av färjan efter en helkväll med buffé och de bottenlösa kranarna med ingår i priset-vin, kom ihåg att de står där, mina vänner poliserna. Dom tar dig.
Och så en helt annan sak, även den om karlar som gör sitt jobb. Just nu pågår en utställning på Ålands konstmuseum som är det bästa jag sett på länge. Kenneth Bambergs monumentala fotografier av turkiska oljebrottare är som en uppenbarelse – blickarna, ljuset, formerna på kropparna och framför allt de märkligt ogenerade och icke-sexuella bilderna av närapå nakna, muskulösa, inoljade män.
Någonting med dem gjorde att jag ville stanna länge om umgås med porträtten. Hade jag pengar skulle jag vilja ha en av dem i mitt vardagsrum, och vi skulle aldrig med ha problem med vad vi ska prata om på eventuella kalas i familjen.
