DELA
© Nya Åland

Därför rasade tornen

Jag såg det från mitt köksfönster. Och frågade min man varför det flyger duvor runt tornen. ”Det är inte duvor, kära du. Det är människor som hoppar”, sade han.
Vi väntade på bussen vid Battery Park på Manhattans sydspets, damen med köksfönstret och jag. Det var två dagar kvar till ”9/11” och tv-kanalerna var fulla av händelsen för tio år sen.

Det var därför jag var där, intill Ground Zero. TVs morgonsändningar på hotellet sändes från någon plats ovanför minnesmärket med de två vackra bassängerna – fotavtrycken efter de två tornen talade man om – och de hundratals nyplanterade ekarna. Så jag ville se platsen. Men tro inte det gick för sig. Man kom nära, men sen var det stopp. Fotgängare hänvisades i olika riktningar, men alla slutade med återvändsgränd.
Till slut frågade jag en trafikpolis – trafiken runt platsen var ett rent kaos, eftersom allt var omlagt – och hon kunde berätta att platsen definitivt inte var öppen, inte förrän på lördag, eventuellt, men helt säkert på söndag, men då bara för anhöriga med pass.
– Det kommer att vara svårt på måndag också, men på tisdag kan du försöka, rådde mig damen på busshållplatsen.
Men på tisdag var jag redan hemma i Mariehamn för att tvätta inför nästa tur. Hem från New York kom vi på söndagen, den 11 september. Det kändes litet konstigt, men visade sig vara ett bra val. Säkerheten var på topp och passagerarna klart förre än vanligt, så säkerhets- och annan personal orkade vara näst intill vänliga. Och tidsskillnaden är besvärlig oberoende av vilket datum man reser.
Att vi var i New York berodde på att maken var på ett möte i FN. Jag satt faktiskt med där ett par dagar och passade då på att gå på guidad rundtur. Så jag har varit i säkerhetsrådet. Tyvärr fanns inga rådsmedlemmar på plats så jag kunde ha gett dem min syn på Palestinas framtid. Eller något annat heller, för den delen.
Och jag har hört guiden med stor tillfredsställelse läsa utdrag ur deklarationen om de mänskliga rättigheterna, punkten om att alla har rätt till pauser i arbetet, inte överlånga dagar och betald semester.
– Det är en mänsklig rättighet, kom ihåg det, sade hon.

Efter New York gick resan till Oslo. Och vad gjorde vi första eftermiddagen, det första vi gjorde? Promenerade från hotellet till regeringskvarteren för att se förödelsen efter bombdådet.
Inte kom man nära där heller, gatan var avstängd, men det behövdes inte. Vem som helst kunde se att detta inte var en bra plats för en bilbomb, sett ur vår synvinkel.
Varför dras vi till såna platser? Det är ju inte våldet som lockar.
Kanske är det motsatsen. Man vill se för att veta in i minsta atom att det här är någonting vi till varje pris måste motarbeta.

Morron-tvn i Oslo kopplade tillbaka till Manhattan. Varför rasade tornen? De mest fantasifulla teorier och konspirationer har flödat inför 10-årsdagen. De amerikanska myndigheterna har nämligen inte kunnat ge någon riktigt bra förklaring. Nu kom det en norsk.
Flygplanen består till stor del av aluminium. I hettan smälte metallen samtidigt som sprinklersystemet i tornen aktiverades. Vatten på smält aluminium leder till explosioner. Prova själv, men inte inomhus!
– Det är litet pinsamt att amerikanerna inte har kommit på detta själva, sade den norska vetenskapsmannen anspråkslöst.
Men han lät väldigt trovärdig.
Och på Rådhusbrygge hade man i helgen en fantastisk marknad med närproducerat från gårdar runt om regionen. Nästan som Skördefesten!