Där fick jag så jag teg
Okej, okej. Jag har lärt mig min läxa. Jag lovar.
Det finns saker man inte ska skoja om. Gör man det så får man stå sitt kast.
Nu har jag lärt mig att man INTE raljerar med IFK Mariehamn, föreningen som organiserar ungdomsfotbollen i staden.
Man skriver INTE ett kåseri där man berättar att man nästan inte känner någon som någonsin har vunnit något på IFK:s jul- eller påskkalendrar (även om det är sant ur ens egen och ens medföräldrars synvinkel).
Gör man det får man veta att man antyder att föreningen sysslar med bedrägeri eftersom den ordnar ett lotteri utan vinster.
Aja baja.
Jag fick alltså ett mycket argt mejl från en av föreningens ledare efter att jag skrev min förra spalt på denna plats i tidningen.
Inte bara skriver jag att föreningens ungdomar är för lata för att ta sig till Jomalas konstgräs (det var när jag tidigare i höst dristade mig till att ifrågasätta satsningen på konstgräs i spartider, också det på kåseriplats) utan dessutom påstår jag helt felaktigt att föräldrar öppnar kalenderluckor ända fram till sommaren.
Jag upplystes om att juniorerna inte alls säljer tio kalendrar var utan bara 6-8 beroende på ålder. Och, den största fadäsen av alla, jag hade missat att påskkalendern lades ner för två år sedan.
Usch.och fy på mig.
Men det visade sig faktiskt inte helt omöjligt att åtminstone diskutera om också A-lagsspelarna kunde sälja kalendrar. Men, påpekar mejlaren, ”faktum är att vårt damlag inte heller säljer kalendrar så vi är åtminstone jämställda i den frågan.”
Hurra, då har vi inte mindre än två lag som kan sälja kalendrar och bli jämställda med juniorerna (eller som sagt juniorernas föräldrar).
Härmed vidarebefordrar jag snällt och ångerfullt lite siffror som mejlaren serverade för att bevisa att jag, mot förmodan, kunnat ta till mig fakta: Föreningen har cirka 380 spelare i 20 lag och arrangerar årligen ungefär 20 fotbollsturneringar som inbringar cirka 3 miljoner euro i turistintäkter till Åland. Dessutom jobbar föreningsaktiva ideellt över 12.000 timmar per år. ”Inte illa av en fuskande förening med bortskämda ungdomar”, lyder slutklämmen.
Ja, vad kan man säga. Annat än att jag fick så jag teg. Åtminstone en stund.
På samma gång kan jag inte låta bli att fängslas av passionen. Av den starka viljan att försvara det man tror på och brinner för.
Det är som när en lejonhona försvarar sitt barn. Då är det blodigt allvar och en strid på liv och död.
Nåde den som vågar komma nära och burra upp sig.
Det kanske dröjer till nästa år innan jag vågar anlägga en skämtsam ton mot IFK Mariehamn igen.
