DELA
© Nya Åland

Dagen då rasismen blev öppen

Ibland slår en verkligheten som ett mördande hårt slag i ansiktet. I går blev jag slagen av Hufvudstadsbladet. Eller rättare sagt av Hufvudstadsbladets läsare.
Tre somaliska killar ska utvisas eftersom de dömts för rån, stöld och misshandel. Det bestämde utlänningsverket häromdagen. Killarna kom till Finland för ungefär tio år sedan. I dag är de drygt tjugo år gamla. De har alltså dömts för brott de begått som tonåringar.
Hufvudstadsbladet frågade sina läsare vad man tycker om domen. Tanken var väl att väcka lite folklig sympati. Icke.
”Hela klanen borde utvisas när någon begår brott. Inte ska de pajas medhårs.”
”Utvisa dem. De gör illa hela tiden. Vi har nog av egna brottslingar som kan sitta i våra fängelser.”
”Det finns ingen anledning att hålla brottsliga invandrare här.”
Att den finländska invandringspolitiken baserar sig på tankegångar från ett helt annat århundrade var ingen nyhet. Att politiken har förhållandevis stort folkligt stöd i det tysta hade man också anat. Men att en hel hög finlandssvenskar inte drar sig för att öppet skrika ut sina fördomar i dagspressen är bara skrämmande. Fördomar som är inget mindre än rasistiska.

Knappt en enda läsare
frågar sig varför killarna begått brotten. Fanns det någon orsak till att det gick snett? De reflekterar inte heller över hur det kunde komma sig att killarna inte lyckats finna sig tillrätta i samhället, trots att de varit här i tio år. Kunde kanske samhället gjort mer för att ta hand om dem?
Det är så mycket enklare att bara kasta ut dem ur landet. Glömma bort dem och gå vidare.
Är vår vilja att förstå och förlåta verkligen så här liten?
När någon av ”våra egna”, någon med en mera korrekt etnisk bakgrund, missköter sig är det genast lättare att förstå. Det var spriten. Pappa var aldrig hemma. Klasskamraterna kastade kottar på rasterna.
Varför vill vi inte förstå när hudfärgen är en annan än vår egen?

Namnen på läsarna i Hufvudstadsbladet antyder att det framför allt är röster från en äldre generation. I sammanhanget kan man väl bara hoppas att så är fallet. Hoppas att det här är åsikter som sakta men säkert går ur tiden.
Det känns ändå som önsketänkande. Vår bild av invandrare är genomsyrad av fördomar.
Nej, de tar inte våra jobb.
Nej, de är inte alla kriminella.
Och nej, de är verkligen inte terrorister.
De är helt vanliga människor, som du och jag. Skillnaden är väl närmast att de tvingats lämna hus och hem på grund av krig och förföljelse. Sånt kan vara lite jobbigt. Då kan man behöva förståelse och förlåtelse. Inte utvisning.