Dagar som går, tid som rinner
På söndagen satt jag i matsalen på min mammas äldreboende i Jakobstad. Det var vi, fem andra boende och tre ur personalen. På avdelningen är det många klienter som är sängliggande och behöver hjälp med sitt ätande.
Många är, med ålderns rätt, trötta, och inte på ett sätt som en god natts sömn kan bota. Allt går långsamt. Att äta. Att reagera. Att lyfta skeden från skålen till munnen, synkroniserat. Det kan ta en kvart att få upp en bit drömtårta på skeden och in i munnen, men å andra sidan rinner tiden som sirap.
När man kommer in utifrån, med kall luft i kläderna och vardagens snabba steg i benen, är denna andra värld så sövande. Samtalen är lätt absurda, långsamma fortsättningar på tidigare diskussioner, tider och liv överlappar varandra. Ibland ingår i samtalet människor som inte är fysiskt närvarande, varken i tid eller rum.
Pauserna blir långa. När man jobbar på Nya Åland är det inga pauser. Efter 30 sekunder börjar det krypa i benen av oro. Efter en minut när inget hänt vill jag skaka någon, stiga upp och snabbt styra in en sked i en mun, torka av, rätta till.
Personalen jobbar effektivt, men de rör sig tyst och lugnt. En kvinna sätter sig bredvid en mycket äldre, lägger handen på hennes arm och frågar, efter att hon placerat en tallrik och en sked inom räckhåll: ”vill du äta själv eller ska jag hjälpa?”
Sen sitter hon kvar, och väntar på svaret. Ganska länge.
Mina ögon bränner när jag ser dem, för jag ser ömheten och respekten i den effektiva vardagslunken. De som bor här är inte människor som gör någon nytta, inte med våra vanliga mått. Många av dem minns inte vem de varit, eller om de någonsin får besök. Men de är rena, mätta, och de blir klappade på armen av kvinnor (ja, mest) som kallar dem vid namn och bryr sig om dem. Så hjälplösa som de är, är de alltings mått.
När jag går förbi personalens kafferum efter en promenad i solen med mamma, sitter flera i personalen och äter lunch. Mellan dem sitter en gammal kvinna, hon som inte visste om hon kunde äta själva. Hon pratar inte, men samma kvinna som väntade på hennes svar, håller henne nu i handen.
