DELA
© Nya Åland

Då klassisk musik är konfetti

Sir Henry Wood ansåg att alla, fattig som rik, hög som låg, hade rätt att uppleva klassisk musik.
I slutet av 1800-talet startade han traditionen med promenadkonserter, Promenade Concerts. En promenadkonsert är en konsert där publiken inte nödvändigtvis måste sitta ner eller ens stilla.
Från juli till september ges varje år ett sjuttiotal promenadkonserter i Royal Albert Hall i London. Säsongen avslutas varje år med Last Night of the Proms. Den konserten tv-sänds varje år i början av januari i svenska tvåan.
Det är Last Night of the Proms som den här texten ska handla om, för den konserten hör till årets bästa tv-händelser.

Konsertens första del innehåller traditionella klassiska stycken, men framförda av en enorm symfoniorkester, BBC:s kör och BBC Singers. I symfoniorkestern ingår, förutom allt det vanliga, bland annat också två harpor och nio valthorn.
De kvinnliga musikerna är klädda i kulörta klänningar, männen har färggranna flugor, alla har rosa nejlikor i knapphålet.

I andra delen av konserten blir både repertoaren och publiken mer uppsluppen. Smällare avfyras, konfetti kastas, publiken jublar åt solistens klänning.
På repertoaren fanns i år bland annat ett potpurri av sånger från musikalen Mary Poppins och en spontan duell mellan violinisterna Janine Jansen och Sakari Oramo, den sistnämnde också dirigent och ja, finländare.
I sitt tal visade Oramo sig i en väst med den brittiska västen frampå, och den finska bak.

Ni förstår. Det här är publikfrieri, hurrarop och lättsamt.
Och det fungerar. Konserterna är oerhört populära.
Last Night of the Proms direktsänds alltid på storbildsskärmar i andra brittiska städer. Besökarantalet i Hyde Park brukar vara drygt 30 000.

Konserten avslutas varje år med allsång. Publiken, kör och orkester sjunger bland annat ”Land of Hope and Glory” och ”Rule Britannia”.
Varje år funderar jag över samma sak: vad gör det med ett folk, att år efter år sjunga ”Rule, Britannia! Brittania rule the waves: Britons never will be slaves”?
Och vad gör det med ett folk vars nationalsångs andra vers lyder ”Vårt land är fattigt, skall så bli /För den, som guld begär”?

Karin Erlandsson