Då hjärtat skälver för Berlin
En sommarreporter klickar in sin sista artikel till textredigeringen och lutar sig så lättat suckandes tillbaks i skrivbordsstolen. Det känns mitt i allt skönt att veta att sommarlovet börjar om 45 minuter och att solen fortfarande strålar sitt leende över hustaken. Det väntar så händelsefulla händelser. Hon tänker på händelserna. Med tanke på dem tänker hon på att hennes spalter och handlingar och liv tenderar att kretsa kring temat planer. Hon tänker därefter:
– Men det måste ha hänt något med mig. Jag måste ha drömt en konstig dröm eller vaknat på den rätta sidan av medvetandet och stigit upp ur sängen och fått en lysande idé. Igår bestämde jag mig för kanske första gången i mitt liv att göra något illa övervägt, oplanerat och allt för spontant. I morgon är jag i Berlin!
Sommarreportern häpnar och kan knappt tro vad hon skriver. Det är för olikt henne. Då hon ser bokstäverna stå där så kommer det en nästan osynlig oro. Bara en smygande liten skugga. Men den märks av. Hon läser det skrivna igen och hon tänker lika förnuftigt som snus på att.
Berlin ju inte är så märkvärdigt. En trevlig tågresa, vänner, en målad mur, lite billig öl, en röd scarf, något fräscht. Men det är nånting med allting som inte stämmer. Sommarreporten tänker: Var är mitt pass? Var är min packlista? Var är mina tvättade underkläder, våtservetterna och sjukförsäkringen? Har jag tänkt på att det kanske är 30 grader? Har jag tänkt på att Harry Potter kanske är för tung att ta med sig? Har jag en enda gång funderat på om jag klarar av all den här oplaneringen?
Hon känner i bröstet att hjärtat skälver. Hon ringer till hälsocentralen:
– Hej! Mitt hjärta skälver för att jag ska åka till Berlin. Kan ni besiktiga mig? Kan ni lyssna på mitt hjärta och ta prov på blodet? Kan ni mäta mina värden och säga att jag är i färddugligt skick?
På hälsocentralen säger de att labbet är stängt. De frågar henne om hon är stressad.
– Jag vill bara veta att jag är i färddugligt skick och att mitt hjärta inte hänger på den tunnaste tråden av mitt eget ansvar.
På hälsocentralen säger de att hjärtan oftast inte hänger på tunna trådar hos 19-åringar, att det finns modern sjukvård i Berlin och att det finns ingen anledning till oro. Hon känner sig med ens lite lugnad och lite dum. Hjärtat slår som vanligt igen. Hon packar ihop sina saker, skickar in sin spalt till redigeraren och stänger av datorn.
Hon tänker att det är vemodigt att lämna Nyan. Hon tänker att hon trivts och hon hoppas få komma tillbaks lite senare. Men först av allt ska hon lära sig att göra något planlöst utan att planera något alls, sådär som hon så länge fantiserat om. Och på hemvägen skall hon cykla förbi hälsocentralen utan att halka in och ta ett EKG.
LINNEA TILLEMA
