DELA
© Nya Åland

Cupcakes

Det här är egentligen ingenting jag pratar om, men jag har precis bytt tidning från Gamlan till Nyan. Och varje gång innan jag börjar ett nytt jobb eller en ny skola så ligger jag alltid och funderar över hur människorna kommer vara, om de kommer gilla mig, om de kommer ha bra humor, om jag kommer få mycket uppmärksamhet och andra livsviktiga frågor. Innan jag började på här på Nyan var jag dock inte så orolig över att skaffa kompisar, eftersom jag redan hade en färdigt på tidningen. Mer specifikt i annonsverkstaden.
Jag såg redan i maj fram emot att luncha och skvallra med henne under lediga stunder och såg framför mig hur jag smög ner från redaktionen längs väggarna och hängde med henne istället för att skriva tråkiga notiser.

Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt. För det första var människorna på redaktionen nästan obehagligt trevliga och tillmötesgående och för det andra fick jag och Catrin jobba tillsammans sammanlagt tio dagar innan hennes vikariat tog slut. Sånt himla oflyt. Så igår jobbade hon sin sista dag och jag fick för sista gången smyga ner och snacka skit. Vilket skulle ha varit riktigt sorgligt och hemskt om det inte vore för att hon hade bakat världens godaste chokladcupcakes med vitchoklad och hallontopping. För mig får hon gärna jobba sista dagen alla dagar bara jag får cupcakes.
Så nu är jag alltså lämnad ensam åt mitt öde. Jag har dock haft turen att bli placerad rätt bra om man vill hålla koll på de övriga här på redaktionen. Eller det var väl mer ett strategiskt drag från mig själv när jag fick välja skrivbord första dagen. Jag ser precis vem som hämtar kaffe och när, och jag har superkoll på både fotoavdelningen och den allmänna. I och med detta har jag full kontroll över vem jag ”råkar” möta över kaffekokaren eller krocka med utanför toaletten.
Malin och Maria från sporten kan varken lämna sitt rum eller äntra det utan att få ögonkontakt med mig, och det enda som skiljer mig från fotograferna är en mörkblå rullgardin bakom min rygg. ..Vilken i och för sig är nerdragen till golvet för det mesta, nu när jag tänker efter. De skyller på solskenet utanför fönstret, en ursäkt som kanske går hem för det mesta, men idag är det mulet och blåser och gardinen har inte rullats upp än. Förhoppningsvis handlar det inte om någon avsky mot mig utan bara att de inte tål åsynen av min fuldans till radion.

Skämt åsido trivs jag riktigt bra på Nyan. Jag har bara varit här i tre veckor men känner mig redan som hemma. Jag tror till och med att ett liv efter Catrins sista dag finns att vänta. Och cupcakes kan man ju faktiskt äta hemma hos också.

Madde Holmström