Conchita är ingen hen
Det lilla nyordet hen har smugit sig in i spalterna lite här och där, så också i Nya Åland.
Häromdagen kallade vår Nina F årets eurovisionsschlagervinnare för hen i en ledare.
Conchita alltså. Som har svart skägg och kvinnokläder samtidigt.
Jag tyckte att hen var en helt perfekt beskrivning av Conchita. Jag hade verkligen inte ägnat någon tankemöda åt att ta reda på om Conchita är man eller kvinna och vilka attribut som så att säga är äkta vara. För mig var det bara så befriande att någon går utanför boxen så pass och vågar utmana könsstereotyperna – och dessutom vinner stortävlingen.
Äntligen lite mindre fokus på vilket kön folk har, tänkte jag belåtet.
Men det var fel. Helt fel.
Conchita heter ju inte Conchita Wurst på riktigt. Conchita är en man som heter Tom och eftersom han är bekväm med att vara man så får man inte kalla honom för hen. Så är det bestämt.
Och jag som i min enfald hade tänkt på hen som på finskans hän, alltså samma behändiga och användbara ord för både han och hon i alla sammanhang.
O nej. I stället för att slippa tänka kön ska man ägna tio minuters analys åt att klura ut om man använder hen på rätt sätt i ett visst sammanhang. Man ska utgå från hur människan man kanske tänkte kalla hen definierar sig själv könsmässigt och om hen mot den bakgrunden verkligen är en hen och inte en han eller hon.
Nu blev det snurrigt, eller hur? För mig slutade det med att jag nu helt iskallt har strukit ordet ur min vokabulär. Jag har väl så smått funderat på att våga mig på att använda det nån gång men nu får det nog vara. För säkerhets skull så jag inte gör bort mig offentligt.
Däremot hade jag ett tag lite tankar på att lansera ett nytt ord som har samma vida omfång som hän på finska. Ett könsneutralt ord som man inte behöver grubbla sig blå över.
Men: Han och hon är tagna. Hen är uteslutet. Hän går inte heller, och inte heller hin. Hån är något helt annat. Hön funkar inte på grund av prickarna. Hun är hon på norska, går slett ikke.
Återstår ett. Hyn. Ä, det är ju också taget.
Jamen då vet jag. Jag tar tillbaka det praktiska, användbara, oladdade ordet ”person” när jag ska skriva om någon vars kön är irrelevant i sammanhanget.
En person är en person oavsett kontext och definitioner hit och dit.
Person har sin givna plats i svenska språket, det orsakar inga aggressioner och alla förstår vad man menar. Om hen inte betyder något annat än person rätt och slätt så behövs ordet ju inte.
Eller har jag fel nu också?
