DELA
© Nya Åland

Charmen med Sportkila

Sund spelade hemma i lördags. Sunds IF alltså. Division fyra. Det gick riktigt bra faktiskt. Sundsborna vann med 5-3.
Men egentligen skulle det inte ha spelat någon roll om de hade förlorat. Att hemmalaget vinner, det är inte det som är charmen med att gå på fotboll på Sportkila. Det roliga där är istället att man känner de flesta i laget, på bänken och på läktaren.
Inte för att man behöver känna så många för att känna alla på läktaren i och för sig, det är ju i princip de femtio närmast sörjande som sluter upp, och det är samma gäng varje gång, så de man inte kände för några år sedan har man i alla fall hunnit bli bekant med under tiden som gått.

Pappa spelade med Sund. Tydligen var jag två veckor första gången jag blev medsläpad till Sportkila. Inte konstigt att man präglades till att tycka om Sund efter den barndomen. Jag kommer ihåg när man var så liten att näsan knappt nådde upp till bänken vid kiosken i klubbhuset. När man kunde köpa stora rosa hubbabubba-paket för ett par mark och hur man sedan proppade munnen full med flera bitar av det bubbliga tuggummit. Konstigt att man inte tuggade käken ur led.
Och så kommer jag ihåg den där kokta korven som de sålde. Utan bröd. Bara en sådan sak. Nu för tiden har grillkorv ersatt den kokta korven. Tror nästan att jag skulle vilja ha tillbaks de sega knackkorvarna. Grillkorv känns för modernt för Sportkila.
Och så kaffet då, som inte alls hör till barndomens minnen från Sportkila, men som absolut är det godaste kaffe man kan dricka. Antagligen är det Pirkka, men vad gör det när det värmer skönt en mulen, blåsig eftermiddag på läktaren?

För det har man lärt sig efter alla år på Sportkila. Det är banne mig alltid svinkallt. Det blåser, regnar eller är minusgrader. En gång minns jag att det snöade, tror det var seriepremiär. I vilket fall som helst vet man att det är tjocka ytterkläder som gäller när man skall dit. Regnställ, mössa, vantar och sittunderlag. Är det riktigt bedrövligt kan man alltid parkera bilen längs planen, (som sagt, vi är bara femtio på läktarplats så alla våra bilar ryms på rad runt om), starta vindrutetorkarna och tuta uppmuntrande när sundsborna gör mål.
Det enda som är tråkigt med att sitta i bilen och titta är att man inte hör alla klagomål på domaren. Det kan nämligen vara en upplevelse i sig att höra på när papporna (och mammorna också för den delen) i publiken plötsligt är experter på fotbollsregler och informerar domaren om hur han eller hon skall döma.
– Domarn, det var nog gult kort det där domarn! Domarn, det var nog offside det där domarn! Domarn, frispark domarn!

Ja jessus, vilken glädje att det är fyra hemmamatcher kvar innan serien är över för i år. Fyra chanser till att bänka sig på en hård träbänk, frysa rumpan av sig och ropa ”Heja Sund, bollen är rund” och ”Po in, po in, ta bollen o in!”.