DELA

Centralflicka anno 1971

Ja, det var verkligen på tiden!
Äntligen får vi före detta Centralflickor erkänsla för det storartade jobb vi alla gjorde innan telefoncentralerna automatiserades och – för all del – innan mobiltelefonerna existerade ens i folks fantasi.
Jag tänker förstås på de åländska telefonisternas historik som ska skrivas.
Min karriär som telefonist inleddes när jag var 16 år gammal 1971 i min hemkommun i svenska Österbotten. Jag blev värvad som sommarvikarie av min mammas kompis som jobbade på Centralen.
Den som ville ringa till någon började med att veva på sin telefon hemma för att sedan lyfta luren. På Centralen trillade en lucka ner och då bestod mitt jobb i att stoppa in en stöpsel med sladd för att ta emot beställningen. ”Centralen”, svarade man med neutral och saklig röst (det fick ju inte höras att man strax innan skrattat sig fördärvad med sina arbetskamrater), och så kopplade man samtalet genom att stoppa i nästa stöpsel i det nummer som önskades. (Den telefonist som ville kunde sedan lyssna på samtalet i smyg genom att vända på en vippa. Fast det var förbjudet).

Tyvärr
var alla mina drygt 500 abonnenter så lata att de aldrig begärde numret. De sa i stället bara namnet på den de ville prata med och då gällde det att veta vad den personen hade för telefonnummer. Det fanns inte tid att slå upp numren i katalogen för med så många abonnenter trillade luckorna ner hela tiden.
Första sommaren fick jag därför ägna kvällarna åt att plugga telefonkatalogen, det vill säga koppla ihop för mig okända namn med ett visst nummer. Det var slitsamt.
På dagarna var vi många som satt på rad på Centralen. Men efter nio på kvällarna och ända till sju på morgnarna var man ensam telefonist med statens hetekasäng och en grå stickig filt utan lakan som enda sällskap.
Efter nio började det riktiga helvetet. Då kostade det mindre att ringa fjärr- och utrikessamtal, och fy sjuttsingen vad folk ringde!
Så fort det ringdes utanför nätgruppen så måste samtalet beställas. Först tog Centralflickan upp beställningen, sedan ringdes nästa telefonist upp som i sin tur ringde upp nästa, och nästa. Sedan kom samtalet tillbaka längs hela kedjan när abonnenten i till exempel Stockholm hade nåtts, och då ringde man upp hemmaabonnenten och kopplade ihop de två.

Men
inte nog med det. Man skulle hålla koll på antalet treminutersperioder som pratades – och inför varje ny period gå in och fråga om ännu en period önskades – för att sedan kunna fylla i faktureringslapparna. Samtidigt som folk ringde lokalt, beställde fjärr- och utlandssamtal och stod i.
Ja, ni förstår. Vi Centralflickor uträttade storverk. För att inte tala om att vi var alarmcentral till på köpet, ett stort ansvar för en nattarbetande 16-åring när åskan slog ner och strömmen gick.
Men det är en annan historia.