Ceasar
Varma vårdagar kan jag inte låta bli att tänka på min håriga franska kompis Ceasar. I hans lilla yorkshireterrier-kropp bor en riktig livsnjutare.
Han bor i ett sandstensfärgat hus i centrum av en liten pittoresk by i södra Frankrike hos ett äldre par. Inte så pjåkigt kan man tycka.
Men det nöjer sig inte Ceasar med.
För sitt pampiga namn till trots totalvägrar den lilla lampborstkaraktären att vara någons soffprydnad. Någon tron skulle han aldrig trivas på i mer än några minuter.
Det närmaste han kommer i härskartitel är utbrytarkung. Direkt då han ser en lucka till ett nytt äventyr tar han den.
Ofta handlar det om en bokstavlig lucka; att smita ut då parets barnbarn kommer på besök och öppnar dörren på vid gavel.
Väl ute brukar han ta en runda via den lokala restaurangens lavendelprydda uteterrass för att försäkra sig om att det inte finns några godbitar under borden.
Men efter det brukar han lägga benen på ryggen mot dagens äventyr.
Ett av hans favoritmål är en hästgård drygt fem kilometer ifrån den lilla byn. Det är där jag har lärt känna honom.
Dit springer han ofta för att delta i dagens sysslor med allt från att mata hästarna och hönsen, städa hagarna, hänga med på långa uteritter eller hoppa upp på en fyrhjuling och harva beten.
Artig som han är brukar han ta sig tid att leka med barnen om de är hemma från skolan.
Om han har riktigt tur får han åka med i hästvagnen i en timme. Helst sitter han bredvid kusken för att optimera vinddraget i den gyllenbruna pälsen runt nosen.
Då det börjar skymma räcker det med att be honom gå hem för att han ska förstå gesten och springa hemåt, i lika snabbt som han kom. Att han sprungit omkring hela dagen märks knappt.
Om det inte regnar förstås. Då sover han mer än gärna över i hölagret om inte någon vänlig själ släpper in den lilla oborstade karaktären i huset…
Det är inte så att hundfebern stiger lite lätt då jag tänker på honom. Samtidigt slår det mig; han är det perfekta exempel på hur hundar älskar att vara ute och röra på sig.
