DELA
© Nya Åland

Caramba är bra för demokratin

”BUUUUUUU” ”Noooooooo”…. ”Mr Speaker”, ”BUUUUUU”…. ”Silence!”
Så kan det låta i det brittiska parlamentet när regeringen och oppositionen ryker ihop och skriker ut vad man tycker om ”töntarna” på andra sidan mittgången. Enligt stereotypen så är britterna torra. Tänk att till och med de kan visa sådan emotionell kokpunkt i sin högsta beslutande församling, underhuset.
Ett utdrag från ett italienskt politiskt tv-program visar lite samma takter. Det är handrörelser och höga toner. Debattören visar med hela kroppen att han aldrig har hört något så korkat som motståndaren nu säger. Mamma mia!
Till och med i Sverige, vårt mellanmjölksstinna västra grannland, applåderas det i riksdagen. I och för sig väldigt artigt och kontrollerat. Men ändå. Ett slags emotionell yttring till stöd för den egna talarens förmåga.
Inspelningar från EU-parlamentet visar att det också där finns emotionella yttringar av olika slag. Där blandas de olika debattkulturerna. Allt från sydeuropeiska utbrott till nordisk kyla, för att återigen använda stereotyper.

Hur är det i Ålands lagting då? Applåderas det? Nej. Ropas det? Nej. Gestikuleras det? Nej. Skrattas det? Nej, förutom ibland då ledamöterna gemensamt fnissar till om någon säger något osedvanligt lustigt i talarstolen.
Men bortsett de svenska applåderna och det åländska fnisset så råder ett rationellt lugn i den nordiska politiska argumentationen. Det är saklighet och rationalitet som gäller. Inget känslomässigt blahaj. Det är nästan som att ett känslomässigt engagemang uppfattas som en svaghet. När den sifferstyrda distansen brister och det äkta engagemanget lyser igenom så är man kletig och oberäknelig. Guldstjärnan i boken går till den som på torrast möjliga vis räknar upp flest siffror.
Går det faktiskt inte att kombinera saklighet och synbart engagemang? Får nordiska parlamentariker inte visa känslor i debatten? Varför är det så i så fall? Var ligger faran? Är det vi medborgare som kräver denna torrhet, eller är det en konstlad jargong som politikerna skapat själva?
Ett argument brukar vara att världen idag har blivit så komplex att det inte går att göra en Palme och spontant kalla en regim för ”Satans mördare”. Världen är inte svart och vit och därför går det inte att med emfas påstå vare sig det ena eller det andra utan allt man säger måste bygga på statistik och siffror. Men hallå! Har världen någonsin varit svartvit? Var den svartvit på Palmes tid? Var den svartvit på de grekiska retorikernas tid?
Nej.

Jag övertygad om att väljarna klarar lite mera Caramba, Mamma Mia och jävlar anamma. Sakligheten behöver inte stryka på foten för det.
Detta är i slutändan en demokratisk fråga. Alltför torr politisk duskurs leder till ökat ointresse. Ökat ointresse leder till minskat deltagande. Minskat deltagande är ett hot mot demokratin.
Vi ska komma ihåg att det inte bara är rätten att säga vad man vill som är demokrati. Det är också en demokratisk rättighet att kunna tillgodogöra sig det som sägs. Men vem orkar göra det när debatten bara är ett monotont rapande av siffror?

Alfons Röblom