DELA
© Nya Åland

Bygga hem av böcker

Bibliotekskortet är min hembygdsrätt. När jag skaffat ett sådant är marken under fötterna lite mera min, hur obekant platsen än är.
När jag flyttade till Göteborg skaffade jag bibliotekskort innan jag skaffade ett telefonnummer.
När jag besökte Mariehamn i februari för att intervjuas inför vikariatet här på Nyan fick jag en absurd med glad känsla i magen över att bibliotekets öppethållningstider var längre än de flesta mataffärerna i centrum. Jag gick in genom dörrarna och andades lite, bara för att prova på. För att jag misstänkte att jag skulle återkomma flera gånger. Och så blev det.

Bibliotek är rum där berättelser ges fysisk form. Där böcker får vara böcker. Där en kan vandra runt bland hyllor, sitta vid sin dator, läsa en tidning, och hela tiden vara konkret omgiven av tryckta sidor innanför pärmar i olika färger. För mig är det en plats som samtidigt utstrålar stabilitet och tusentals kittlande möjligheter.
För att vara en litteraturvetare är jag varken särskilt beläst eller särskilt bokslukaraktig av mig. Med tanke på mängden olästa böcker i min egen bokhylla skulle jag inte behöva besöka ett bibliotek på flera år. Men trots att jag släpat otaliga högar olästa mellan hemmet och bibban känns det inte som slöseri med tid.
Jag mår bra av att vara nära böcker.

Just nu håller böckerna i mitt eget hem på att flyttas ner i lådor. Nio vinlådor fyllde vi måndags, efter bästa tetris-förmåga, och ännu ligger det högar lite varstans. Det kan tyckas synnerligen opraktiskt att ha flyttat dem hit till Åland för ett halvår, men jag ångrar det inte. Uppställda på sina skrangliga hyllor har de bäddat in vardagsrummets slitna tapeter och skapat samma känsla av trygghet och flykt som biblioteket skänker.
Den som bemödat sig att packa upp sina böcker har gjort sig ett hem. Böckerna i sig viskar om en verklighet bortom hemmet.

Den här dynamiken – hemmet kontra flykten – som jag tycker om att omge mig med, är också en av orsakerna till att jag trivts så bra här på Åland. Den syns både geografiskt och mentalt. Från att jag förundrats över att se havet medan jag cyklar till jobbet, till att jag på journalistikens lokalaste nivå känt hur jag förbluffande ofta stöter på det allmänmänskliga och stora.
På fredag byts havet ut mot Aura ås smutsgula vatten. Lyckligtvis har Åbo andra förtjänster, och havet lurar ju där bakom åmynningen i alla fall. Och så har jag mina böcker.
Hej då, Åland, vi ses!

Ylva Vikström