DELA

Bye bye blindtarm

Vid midnatt stapplade jag in, 36 timmar senare stapplade jag ut, en blindtarm fattigare.

Under de här 36 timmarna mötte jag 24 personer. Jag räknade.

Inte 24 personer i korridoren, utan 24 personer som kallade mig vid namn, gav mig sprutor, stoppade om mig, pratade lugnande med mig och höll i spypåsen. Kort sagt: 24 personer såg till att jag inte kände mig utsatt i en utsatt situation.

Att vara på sjukhus är en märklig parentes i tillvaron, bara det att dela rum med fyra andra okända, sjuka personer är en händelse som inte kan jämföras med någon annan.

Vi delade de mest ocensurerade samtalen hem och de mest ocensurerade toalettbesök, däremellan visste vi inget om varandra. Vad de andra hette? Ingen aning, men jag vet att vi alla längtade hem. Också under mina 36 timmar hann jag längta hem.

Under mina korta fältstudier noterade jag också fyra olika patienttyper.

För det första hon som tenderade se droppet mer halvtomt än halvfullt, så att säga. Pessimisten.

Själv var jag den skämtsamma patienten. Härrigu så jag var rolig. Innan jag fick narkosen drog jag till med att jag vanligen brukade får barn i den situationen, och att utdelningen var sämre denna gång. Haha … ha.

Givetvis var mitt skämtlynne ett desperat försök att behålla kontrollen, vilket ju är idiotiskt fem före narkos.

Så var den den nöjda patienten. Hon som var tacksam och inte jagade upp sig över försenade operationstider. Den rollen måste vara sällsynt, men desto mer beundransvärd.

Slutligen den fjärde slags patienten, hon som var för sjuk för att vara något annat än att vara sjuk. Den rollen hade vi alla ibland.

Oberoende patienttyp var sjukskötarna idel leende, professionalitet och stabila kanylbyten

Det finns kanske mycket att säga om Ålands hälso- och sjukvård, om avgifter, ledning, väntetider och byråkrati. Men när en blindtarm skriker, spelar allt det ingen roll. Det som spelar roll, att bli vårdad och omhändertagen, det fungerar.