DELA
© Nya Åland

Busstidtabellen som inte gick att läsa

Att åka buss i Mariehamn är inte så lätt som det låter. Det här är säkert ingenting nytt för er vana bussresenärer, men för mig som inte har åkt kollektivt i min barndoms stad på många år kom det som en chock.
Visst hade jag hört att det var svårt att utläsa stadsbussens tidtabell, men att den skulle vara så totalt obegriplig kunde jag inte tänka mig. Nu finns det tydligen personer som förstår sig på den underliga tabellen, och jag antar att dessa är något slags genier.
Jag fattar åtminstone ingenting.

I fredags
hade jag bestämt mig för att ta bussen till jobbet. Skippa bilen, bli miljövänlig och stödja den fantastiska saken som kostnadsfri kollektivtrafik tankad med fiskrens är!
Min kollega Kicki, betydligt mer erfaren när det gäller Mariehamns busstrafik än jag, hade tålmodigt förklarat för mig var hållplatsen närmast mitt hus ligger och vilket håll jag skulle åka mot. Men när jag väl kom till hållplatsen kunde jag inte för mitt liv begripa åt vilket håll jag skulle åka och vilken tid bussen skulle gå.
Turlistan ser ut som en åtta, med pilar och streck och siffror i en salig blandning. Min hållplats kunde jag inte överhuvudtaget hitta på turlistan. Jag gick där mellan hållplatserna och försökte få någon klarhet i när en buss skulle kunna tänkas komma och kände mig dum.
För jag fattar verkligen inte systemet! Det hela slutade med att jag resignerade, vände på klacken och gick hem. Tog bilen och kände mig miljöovänlig hela vägen till jobbet.
Och ja, naturligtvis kom det en buss precis när jag svängde runt hörnet till mitt hus.

På tal
om bussresor kom jag att tänka på en av de mer minnesvärda bussfärder jag har gjort i mitt liv. Det var i Kina och turen gick från Guilin till semesterön Hainan. Tio timmar skulle resan ta.
Vi steg ombord och slog oss ner på sätena som var som en blandning mellan stol och säng där man fick halvligga så gott det gick. Så fort bussen började köra, satte chauffören igång musik i högtalarna. Ingen lugn loungemusik utan någon form av dunkande techno. Högt.
Och inte nog med det, på tv-skärmen längst fram började en film spelas upp. Scenerna var, ska vi säga, erotiska.
Det var så absurt att vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta. När solen gick ner utanför bussen visade det sig också att det inte gick att tända några lampor om man skulle vilja läsa eller så. 18 (alltså 18!) timmar av kompakt mörker senare var vi framme.
Jag är således tacksam för att jag slipper technomusik och opassande film ombord på Mariehamns stadsbussar.
Men en mer läsvänlig tidtabell kanske går att ordna? Snälla?

Minna Wallén