DELA
© Nya Åland

Busstankar

Den plötsliga och otäcka kylan sammanföll för min del på ett olyckligt sätt med ett totalt bilsammanbrott och därför har jag de senaste dagarna åkt buss. Det är en väldigt trevlig upplevelse kan jag säga.
När jag väl förlikat mig med att jag inte kommer fortare fram till jobbet fast hur stressad jag släpper mig har jag kunnat sjunka in i ett meditativt lugn i fullständig förlitan på att chauffören tar mig dit jag ska. Så har också skett och jag satt alltså inte i den buss som körde i diket i Dalborondellen härförleden.

Bussen kör en rutt genom stan som man aldrig själv skulle komma på tanken att ta. Det betyder också att man ser saker man normalt inte ser när man flänger förbi på cykel eller själv rattar något motordrivet fordon.
Vid det här laget har jag rätt bra koll på hur stadens invånare juldekorerar till exempel. Och i vilka hus invånarna är hemma ännu vid halv åtta eller åtta-tiden på morgnarna.Vissa hus ser man rätt bra in i och från bussen känns det liksom mer legitimt att glo än om man promenerar förbi. Man kan ju åtminstone inbilla sig att ingen märker att man kollar in vad som finns på frukostbordet.
Gardiner och sådant bryr jag mig inte om, däremot är mysfaktorn intressant. Bemödar man sig om att tända stearinljus och riktigt duka fram ett frukostbord, eller kastar man i sig en smörgås stående vid diskbänken och fixar snabbkaffe med varmvatten direkt ur kranen?
Jag är fullt övertygad om att förhållandesättet till frukosten har betydelse för hur resten av dagen förlöper.

Själv vill jag helst ha en timme på mig vid frukostbordet. Jag vill hinna steka ägg och krydda dem med svartpeppar och chili (bättre sätt att få igång livsandarna på morgnarna finns inte kan jag försäkra.). Jag vill också hinna läsa tidningen ordentligt, till och med messaspalten, men ibland får jag göra avkall på den biten eller läsa samtidigt som jag borstar tänderna. Messaspalten i vår dagstidning är därför rätt ofta dekorerad med tandkrämsprickar.
Det jag däremot aldrig gör avkall på den här årstiden är stearinljus. Varje morgon tänder jag dem och varje morgon drabbas jag då jag sitter i bussen eller på cykelsadeln av svåra tvivel på att jag släckte dem. Börjar dottern senare än jag ringer jag hem och hon svarar varje gång: ”Du släcker dem alltid”. Ibland innan jag ens frågat.
Det är sådant jag funderar på där jag sitter i den varma morgonbussen och tittar in på folks frukostbord.
Glömmer andra också om de släckt ljusen eller inte? Kryddar andra sina ägg med chili? Kommer andra alltid ihåg att sätta in eltandborsten i munnen innan de trycker på on-knappen?

Anne Sjökvist