Bullbakning en nedärvd konst
I min familj har vi en tradition vad gäller födelsedagskalas. Allt annat kan variera, tid, plats, vad som bjuds, vem som bjuds, men det ska alltid finnas bullar.
Mina bullar.
I min släkt finns en lång tradition av bullbakning, ändå från min mormors far som var bagare till mormor och mamma som trollade fram fantastiska bakverk, längder och kringlor.
Av dem lärde jag mig, vad gäller bakning, ingenting.
Hemma fick jag aldrig baka. Om min mamma någon gång tillfälligt lämnade köket så var det en av systrarna som steg in, bärande på en tjock receptpärm.
Jag läste en bok.
Under studietiden lärde jag mig sakta att laga mat enligt egna preferenser. En stor milstolpe var insikten att det inte alls var svårt att baka scones och att det finns andra kryddor än vitpeppar.
Mitt intresse för matlagning vaknade på allvar med resorna ut i världen, när jag insåg hur många smaker det finns och att jag kanske kan återskapa något som bara finns på andra sidan jordklotet.
Min hemlighet med bullarna är – receptet på vaniljbullar på ett mjölpaket för sisådär 15 år sedan. När jag hade slarvat bort den lappen fortsatte jag med andra mjölpaket. Proportionerna är ju alltid de samma.
Sedan ökar jag mängden smör lite, snålar inte med kardemumman och lägger i rejält med fyllning, typ dubbelt mer än i det ursprungliga receptet.
Detta recept har jag frikostigt delat med mig åt alla intresserade, men enligt samstämmiga uppgifter blir det inte samma sak. En olyckans kompis som skulle baka enligt mitt recept gav upp med en deg som bara flöt ut på bordet och kladdade fast överallt.
Allt detta var ett mysterium för mig tills jag en gång tittade på mina händer när jag bakade, lite på avstånd.
Uppenbarligen har någon slags kunskap förmedlats genom tankeöverföring, för när jag knådar och rullar och klämmer på degen så gör mina fingrar precis som mamma och mormor. Jag tänker inte på det, men händerna vet hur de ska göra för att få en lagom lös deg i bullform, utan för mycket mjöl som gör bullarna hårda.
Detta är högst trivialt, men visst är det ändå lite fascinerande att man ständigt lär sig saker man inte ens vet om, och att den kunskapen kan ligga och vila i tjugo år och sedan komma till användning när man ska läsa ett recept på ett mjölpaket.
På söndag blir det bullar.
