DELA
© Nya Åland

Blåbärstankegångar

Den lilla lanthandeln säljer blåbär från Spanien! Otroligt. När det nu växer blåbär så det knakar bakom varenda husknut.
Ut i skogen stövlar Inga Heller som den gedigna åländska husmor hon försöker vara. Det sägs att det är som en meditation att plocka blåbär. Men så är det faktiskt inte alls. För som den gedigna åländska husmor hon försöker vara har hon förstås prövat på riktig meditation och vet att där försöker man komma emellan tankarna. I blåbärsskogen låter man tankarna rinna iväg, åt vilket håll de vill, vilket också är avkopplande och nyttigt. Så här flödar det:

Så nu kommer de, myggen, när de inte varit här på hela sommaren, undrar vad myggorna gör i skogen när inte jag är här? Det borde man fråga någon i ett naturprogram i radion eller så och då skulle man också fråga varför män har bröstvårtor. Och varför man inte äter blått annat än blåbär. Så blåa de är förresten, bären. Blåbärsblå ögon kan man ha, som han Andreas, men han påstår nog att det inte är färgade linser, undrar det jag. Men Annika K har jättebruna ögon och armar som är sådana där mormorsarmar, trygga, som om hon alltid skulle vara hemma i sitt kök. Vilka himla duktiga människor som jobbat här i sommar, var kommer alla ifrån? Som hon Malin L, hästtjej som bara sådär poppar upp från Saltvik eller vad det nu är, hon är ju alldeles härligt orubblig trots sin ungdom och Nadine är väl i samma ålder, en moderlig fregatt som seglar in i allt det åländska utan att tveka, och Jens sedan, tänkaren Jens, tur att ungdomar fortfarande tänker, det där med Ola Salo och religionen kunde jag ju inte sagt bättre själv, det var djupt. Men det ska vara lite slita och släta också och i det fallet ska vi ju inte bara tala om Fredrik S han gör vad som helst, när som helst, morgon, middag, kväll, inget är för stort eller smått för honom, Fredrik E, sedan då, med det gnistrande leendet spräcker han verkligheten mitt itu, och Fredrik T då, social och sympatisk och okonstig, precis som Johanna, som kan allt och gör allt och har en sådan lugn integritet och Jenny då, råddfröken, som otroligt nog visar upp världens mest innehållsrika och korrekta artiklar när man minst anar det. Och Kenneth då, sist men inte minst, när man sett honom cykla blir man genast sugen på ett riktigt riktigt lång tur, att få gunga på, sega iväg, glida, och njutningsfullt lägga in en lägre växel i början av uppförsbacken…

Sicket gäng! Rena rama nyhetsmannekängerna. Synd bara att de fått synas så sparsamt i vår tidning. Kanske borde de själva fått figurera sida upp och sida ner. Prövat solglasögon, parkbänkar, offentliga toaletter, bilar, smink och Gud vet allt. Det finns journalister som sysslar med sådant nämligen, att mer vara stjärnor än jobba för andra. Lagom är bäst. Smäck! Dö din fula mygga dö! Blåbär är gott!

KIKI ALBERIUS-FORSMAN