Berättelserna om de som inte reste sig
Kanske är det naivt, och alldeles säkert är det på tiden, men jag har insett att allt inte slutar lyckligt. Det finns ingen garanti för en solnedgång.
I våras råkade jag komma över en blogg om barnlöshet. Kvinnan som skrev den var anonym, hon och hennes man hade försökt bli föräldrar i flera år. Bloggaren skrev bra, och ganska naket om sin sorg som gränsade till desperation. Jag började läsa bloggen regelbundet och fattade tycke, så där som man tenderar göra för bloggare, för henne. Trevlig typ, snart blir hon nog gravid också.
Så en dag i slutet av april lägger hon upp en kort inlägg som löd ungefär så här: ”Min man har lämnat mig. Här slutar mina försök att bli mamma.”
Det är sällan man läser sånt. Det är sällan man får ta del av skiten. Och även om man i sociala medier ibland får ta del av problem och svårigheter, så brukar det samtidigt formuleras en jävlar anamma. Mycket sällan får man läsa då någon drabbats av livet och gett upp.
Så där som vi alla gör ibland.
Inte är vi alla dagar instagramvackra, twitterdistanserade och facebooklyckade. Det kan gå veckor och månader innan vi spacklat till fasaden så pass att vi kan formulera drabbningen och att vi förlorade. Får man ens förlora nu för tiden?
Här om kvällen lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprat i P1. Han har sedan några år tillbaka skrivit bloggen I kroppen min. Han har cancer och ska snart dö. Hans blogg har haft flera miljoner besök sedan starten och i vintras gav han ut en bok som baserar sig på bloggen och ja, på det faktum att han vet att han ska dö.
Han funderade i sitt sommarprat på varför så många vill läsa om hans väg mot slutet. Han pratade också, precis som han skriver i sin blogg, om hur han längtar efter att bli pappa och saknar det barn som aldrig blev till, och hur han hanterar att hans död förändrar livet för hans närmaste.
Jag kan bara tala för mig själv, och jag läser Gidlunds blogg och lyssnar på hans sommarprat för att han kommit längre i den tankeprocess som jag kanske också en dag står inför. Han är ju på inget sätt ensam om att veta att han ska dö. Skillnaden är att han är medveten om begränsningen, han har tvingats börja ta ställning och avsked.
Jag däremot, jag är så naiv att jag nätt och jämnt upptäckt att berättelser kan sluta sorgligt.
Jag som levt i tron att man alltid kan resa sig, skaka på axlarna och gå vidare, inser att inte alla reser sig. Kristian Gidlund är ovanlig eftersom han förlorat, men pratar ändå. Det finns en tröst i att lyssna på berättelsen om förlusten
Det är den kvällen då måsungarna kläcks. Vi är på stugan och möter små duniga bollar vart vi än går. De piper och hoppar upp på altanen, än så länge orädda. Jag sätter mig på huk vid vägrenen och rör vid en. Dunen är så lätta att de knappt känns mot mitt finger.
Så hoppar måsungen iväg.
Inte heller för den finns det några garantier.
