Belägrad av en katt
Det var i måndags. En svart ungkatt kom farande upp på trappan när jag hämtade in posten. Med fart rusade hon på bergsalmen för att klättra upp för den hala stammen. Men rutschade ner.
Så satte hon sig på dörrmattan och började putsa sig i rumpan. Där satt hon och det gick inte att komma in. Jag lyfte henne åt sidan, men när jag gläntade på dörren slank hon in för att språka med maken och inspektera huset. Vi lyfte ut henne, och där satt hon.
Inte en chans att gå ut utan att hon försökte komma in.
Medan jag förberedde en stor sats rostade rotsaker (för lammgrytan och frysen) satt hon utanför köksfönstret och jamade. Stort. Fönstret går ner till marken, så hon hade full insyn.
Visst skar det i hjärtat, men man skall inte ta in andras katter.
Efter nån timme var hon borta och jag glömde det hela.
Nästa gång jag gick ut hördes ett ynkligt pip under taket. Där satt hon, på en utskjutande kant som löper under takfoten. Och vågade inte komma ner. Hur hon kommit dit? Antagligen via bergsalmen, som har grenar ut på taket över garageinfarten. Katter är ju viga.
Men ner. Absolut inte. Jag fick hämta ut en pall och lyfta ner henne. Hon gillade att sitta i famnen. Och så uppmanade jag henne att gå hem. Men när maken tittade ut en stund senare satt hon där uppe igen. Man har god insyn i köket också därifrån, om man är så liten att man ryms där på kanten.
Vi hade bett över grannen på mat och gissa vem han hade sällskap med.
– Hon kom som skjuten ur en kanon, sade han när katten kom in före honom.
Det var en väldigt trevlig katt. Jag höll på att vänja mig vid henne. Men vi var alla överens om att katten skulle gå hem om hon hade något hem att gå till. I annat fall skulle hon antagligen finnas kvar följande morgon, då var det dags att agera.
Men senare på kvällen var katten borta. På morgonen likaså.
Slutet gott, allting gott, tyckte vi och tänkte oss att matte eller husse hade varit borta på dagen och att katten kände sig sällskapssjuk Den var ju så ung. Det finns gott om katter i grannskapet som rör sig på vår tomt så det enda som skilde den här från de andra var att den inte sprang bort när vi öppnade dörren utan ville komma in.
På förmiddagen hörde jag att radion efterlyste ägaren till en liten svart katt, som hade tagits om hand i Västernäs.
Allt stämde in i minsta detalj på vår katt. Också den tomma namnkapseln.
I ett svagt ögonblick trodde jag att någon hade skruvat bort den för att sedan kunna överge katten. Men grannen, som har två katter själv, trodde att den hade lossnat. Det kändes betydligt bättre så.
Hur det gick sen vet jag inte. Jag får väl fråga nästa gång hon kommer och hälsar på.
