DELA
© Nya Åland

Bastubad och toscakaka en lördag i april

Vissa dagar är så där äckligt perfekta att man nästan inte tror att det är sant. Som när det är lördag morgon och man har besök av goda vänner från Göteborg. Gästerna sover bland färgglada Marimekkopåslakan och dunkuddar på en uppblåsbar madrass som tar upp nästan hela vardagsrumsgolvet.

Man vaknar
, kollar vad som har hänt på de sociala medierna, slumrar till en stund innan man vaknar igen, sträcker ut armarna över huvudet och bestämmer sig för att stiga upp. Börjar fixa med frukosten.
Bananplättar, färska hallon, yoghurt och kokt ägg trängs snart på det pyttelilla matbordet tillsammans med kaffekannan, temuggar, mörkt bröd och avokado.

Eftersom det
är en perfekt dag skiner solen in genom fönstret. Från datorn kommer skön lördagsmusik och runt bordet diskuteras nattens drömmar och dagens planer. Vi köper toscakaka på ett café i stan, packar in oss i bilen tillsammans med gummistövlar, handdukar, termos och picknickkorg. Susar genom Mariehamn, ut mot Möckelö och till föräldrarnas snurrebåt.
Den ligger upp- och nervänd och måste vändas, men det går med gemensamma krafter. Ner i vattnet med båten och så får de som saknar gummistövlar hoppa i först. Någon – det vill säga den som har fått gummistövlarna – puttar ifrån och så åker vi iväg.

Långa tag
med årorna. Svanparet som bodde på ön under alla mina barndomssomrar är borta sedan länge. Det är nästan så att man saknar svanpappan som alltid burrade upp sig och på ett synnerligen aggressivt och kaxigt sätt försökte mota bort ovälkomna gäster i människoform som försökte ta sig i land på ön. Men bara nästan. Till stugan är det en kort promenad genom skogen. Där framme skymtar huset och framför det dånar havet. Det blåser hårt och går vitor. Det är en mäktig syn.

Bakom huset
är det lä. Och sol. Inne i stugan finns solstolar som vi släpar ut. Man kan ligga raklång på stolarna, de är egentligen mera som solsängar om det finns något som heter så. Påpälsade i vinterjacka, kängor och halsdukar ligger vi där sen som de bleka och soltörstande nordbor vi är. Delar ur sällskapet – inte jag, jag är alldeles för upptagen med att lapa sol – går i väg för att elda i bastun.

Snart sprakar
det inne i bastuspisen. Väggarna är heta, man får vara försiktig när man lutar sig bakåt. Den här bastun byggde min farmor och farfar för jättelänge sedan, brukar jag alltid berätta lite malligt. Alla håller med om att det är en synnerligen bra bastu.
Det är trångt där inne och när man ska gå ut och svalka sig får man försiktigt balansera så att man inte faller ner på laven som är glödhet.

Vi vågar
oss inte ner i havet, det blåser för mycket och klipporna är snorhala. Men den ena göteborgaren sitter en lång stund nere vid vattnet och tittar ut över vågorna och Kobba klintar där långt borta.
Man ser att han är glad.

Minna Wallén