Barn med glasögon
Ett barn ska inte ha glasögon. Egentligen. Det säger sig självt att ett barns aktiviteter under en dag utsätter glasögonen för fler potentiella faror än en vuxen vardag.
När vår femåring ligger underst i en skrattande hög med barn, tänker jag inte ”å, vad roligt de har” utan ” å herremintid, akta glasögonen”. Vi besöker glasögonbutiken minst en gång i veckan för att räta ut, spänna till och vrida på rätt.
Han brukar ta av sig glasögonen, hålla upp dem och säga med förorättad min ”titta!”. Då spärrar en skalm utåt som en vägspärr på vridur.
Vår femåring fick sina glasögon då han var tre år. Under treårskontrollen krånglade han vid syntestet. Han vred sig och försökte se under lappen vi höll för hans ögon.
– Vi bokar en ny tid, sa den kloka sköterskan. Barn krånglar ibland, men det kan också vara så att han inte ser.
Vi fick en ny tid, och då krånglade han lika mycket. Rutinerna fungerade: vi fick en tid till ögonläkaren, gjorde otaliga tester och fick resultatet: han ska ha glasögon resten av livet.
Första kvällen med glasögon grät han och gömde glasögonen under soffkuddarna. Hans synfel är ganska gravt: -4,2 på ett öga, -2,8 på det andra. Världen måste plötsligt ha tett sig skarp och påträngande. Då han grät föll stora tårar ner för hans kinder, och han försökte gnugga bort tårarna ovanpå glasen i glasögonen. Det var hjärtskärande.
Andra dagen grät han inte längre. Tredje dagen frågade han själv på morgonen efter glasögonen.
Borde vi ha märkt något? Hans synfel är som sagt ganska gravt. Ja kanske, och så här efteråt begriper man ju en del. Han satt till exempel alltid nära tv:n under barnprogrammen. Och så var det det där med att han inte ritade. Och det är klart att pojken inte ritade, han kunde knappast ha förstått poängen med att föra en penna över pappret då han inte såg resultatet. Men varken barnets far eller jag är särskilt konstnärligt lagda, vi såg det inte som alarmerande att barnet inte producerade konst.
Med glasögon däremot, ritar han mycket och gärna. Man kan ju föreställa sig vad som skulle ha hänt med hans läs- och skrivkunskaper om synfelet inte upptäckts.
Barn växer snabbt, och glasögon blir snabbt för små. Han är nu inne på sitt andra par, och vi lär oss nya saker. Hans första glasögon var stålbågade och slöt tätt intill hans huvud. Dessutom gick de att förlänga med en extra krok runt öronen så att de inte ramlade ner på näsan varje gång han böjde sig ner. Det var ett bra par glasögon.
Hans andra par, hans nuvarande, är gjorda av plast och skalmarna står i vinkel ut från hans huvud. Det innebär att glasögonen lättare får stötar, och att de är svårare att vrida på rätt igen. Dessutom går de inte att förlänga runt öronen. Den modellen är helt klart sämre.
Ibland säger han ”när jag blir stor behöver jag inte ha glasögon längre”. Det blir förmodligen inte så, men vi rättar honom inte. Kanske har läkarvetenskapen gått framåt, kanske kan man operera hans ögon då han blir stor.
Kanske bryr han sig inte om sina glasögon då han blir äldre. Trots allt är världen bättre om man ser den.
