Bara ett kapitel till
Jag har inte tid med det här. Jag har verkligen inte tid att skriva den här texten. Jag befinner mig egentligen inte ens här, vid mitt lätt röriga skrivbord på Nya Åland.
Jag befinner mig i Manfall och Korphem och Hirka har precis blivit avslöjad som menskr, ett odinsbarn. Hon har blivit kastad i en fängelsehåla, och här sitter jag och ska försöka hålla ihop arbetsdagen. Det låter sig icke göras, det kan var och en begripa.
Jag läser inte fantasy – vilket är en urbota korkad mening att skriva.
Snarare så här: jag är inte en så van läsare av fantasy. Jag upplever fantasy som en ganska krånglig genre där man inte ens kan lita på naturlagarna. Det krävs helt enkelt mer koncentration innan man kommer in i en fantasyberättelse än en icke sådan – å andra sidan brukar de vara mödan värt.
En fantasyförfattare sa en gång till mig att hon upplever friheten mycket större i fantasy. Hon behöver på inget plan förhålla sig till verkligheten, utan kan skapa en egen med allt från påhittade blommor till solsystem. Den enda faktagranskning hon måste ha ordning på är den hon själv hittat på.
Och just tack vare den friheten, menade hon att berättelserna kan bli mer storslagna.
Jag läser Siri Pettersens ”Odinsbarn”, den första delen i serien Korpringarna. Del två har jag köpt till mig själv i julklapp (så säg inte hur det går). Det är en tjock bok, och det gillar jag. Jag vill att det ska ta länge att komma in i boken och lära känna alla karaktärer, för då brukar också berättelsen bli djupare.
I går kväll satt jag i soffhörnet hela kvällen. Tioåringen bar ner sitt duntäcke och vi satt i varsin ände av soffan, delade täcke och läste. Sen borstade jag tänderna och läste alldeles för länge i sängen.
I dag är jag mosig och som sagt, knappt på plats. Bara ett kapitel till, jag slutar vid midnatt, nej ett kapitel till.
