DELA
© Nya Åland

Bamses äventyr i stora världen … 

Lilla Bamse ställde till det för oss häromdagen. Det kunde ha gått illa – men slutade rätt bra ändå. Han är nöjd och glad igen, men hans snälla mamma Britta skulle nog vara lyckligare ute med gänget.
Bamse är årets sista kalv, född alldeles för sent, för bara några veckor sedan. Han såg dagens ljus mitt ute på vallåkern och det gick så smidigt att övriga kossor och kalvar inte märkte någonting. Men vi visste ju att det var dags och när jag kom ut för att kolla läget stod han torr och varm och diade sin mamma, ett par timmar gammal.

Äldre än så
behöver inte en Highland-korsning vara för att kunna springa, alltså springa som sjutton. Först blev han rädd för människan (mig) och sen för alla nyfikna kor och kalvar som flockades runt oss. Som han sprang … 
Det var bara att inse att han var en sån sort som måste vänjas vid människor och andra djur. Alltså gällde det att snabbt få tag i honom och föra in honom och mamma Britta i ladugården. Väl inne blev han lugn och snart hemmastadd och van vid mänskligt umgänge.
Efter ett par veckor inomhus tyckte vi det var dags att släppa ut dem till flocken. Mamma Britta blev så glad så hon satte av i galopp ut på åkern tätt följd av lilla Bamse. Himmel och pannkaka ett sånt liv det blev!
Alla ville ju hälsa på Bamse, han skulle snusas och pussas på, liten och söt som han är. Men han förstod ingenting – livrädd blev han och satte av i en väldig fart – men hela ko- och kalvgänget efter i full karriär.

Gamla, stora, snälla pappa Bu (charolaistjuren Bob) galopperade som en tok, vi insåg snabbt att det inte skulle gå bra. Men hur stoppar man ett 50-tal uppspelta, vilda kor och kalvar? Det går inte i en handvändning.
För min del är jag dessutom ingen sprinter längre, inte gubben heller …  Det gällde alltså att försöka vara listig om det skulle reda upp sig. Och lilla, lilla Bamse, han sprang rakt igenom elstängslet gång på gång. Räddare blev han förstås, han fick ju elstötar till råga på allt.
Ni ska inte tro att (o)djuren bra sprang som galningar, nej dom skrek också, bölade och muade i ett. För en människa att göra sig hörd var nästan omöjligt. Till slut blev jag tvungen att ta i allt vad lungorna förmådde och härja ordentligt, det hjälpte och småningom fick vi bort hela skocken från åkern invid den hårt trafikerade landsvägen.

Stackars lilla Bamse tyckte att han ställt till tillräckligt, tog sig igenom stängslet till ladugårdsbacken och trippade sedan villigt in i ladugården igen. När hans förvirrade mamma också kom tillbaka var tryggheten återställd.
Bamse har säkert glömt sitt äventyr ute i det vilda, nu skuttar han lyckligt omkring inne i ladugården, utan kompisar, och tycker att jag ska leka med honom i stället. Lite bus har vi för oss nu och då, men nog skulle han ha det mycket roligare ute med kompisarna. Om han bara kunde begripa det … 
Men den risken tar vi inte, Nya Godbyvägen är livsfarlig för både djur och människor. Ibland tror man inte sina ögon hur vettlöst folk kan köra.
Skulle gärna se trafikpolisen ännu oftare i våra trakter.