DELA
© Nya Åland

Baksmällan 2011

Hur många gånger har jag inte lovat mig själv att aldrig bli berusad igen. Men ändå händer det cirka en gång per år.
Ingen får värre baksmällor än jag. Det är inte vetenskapligt bevisat, bara en känsla. Den senaste varade två dagar. Jag skulle förstå det om jag drack mycket men det räcker med att jag sniffar på en vinkork för att dagen efter skall vara förstörd.

Så var det redan för trettio år sedan. Där låg man i sitt sunkiga studenkorridorsrum med gardinerna fördragna tills man blev så hungrig att man måste stiga upp och försöka äta och dricka något litet. Men aldrig en återställare, det klarade jag inte av.
En morgon mådde jag så dåligt att jag tog en oöppnad flaska Finlandiavodka med mig till köket och gav den till första bästa människa jag såg – det var Agneta Nymark från Österbotten – med motiveringen att jag aldrig mer skulle röra något alkoholhaltigt.
Det höll kanske fyra dagar innan det var dags igen. Men all heder åt mig, jag frågade åtminstone inte Agneta om hon kunde ge mig flaskan tillbaka.

När jag skriver det här har några dagar gått efter en kräftskiva där alla fick tillräckligt med mat och dryck. Många reste sig och sjöng när det skulle skålas. Inte visste jag att Orre var så bra på snapsvisor, eller att Bladh kan sin progg (”Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner”, minsann).
Sedan följde fågeldans, zumba och nakenbad för dom som var intresserade. Säkert hade det varit bra med frisk luft men jag valde att fokusera på kärnverksamheten inne i partytältet tills jag bokstavligt talat föll av stolen. Jag skyller på en trasig plastmöbel i kombination med markens lutning och en bordsgrannes tövel. Men jag kan ha fel.
Vi var inne i stan halv två eller så. En handfull uthålliga gick till Nygatan och begrundade Dennis Janssons nya partytempel Kino. Jag var imponerad av inredningen och ljudet och ölen var förträfflig.

Dagen efter, det var då jag hade årets baksmälla. Tur i oturen var att vädret var strålande. Mitt sällskap paddlade iväg på en tvåtimmars kajaktur och jag fick ta igen mig i lugn och ro på soffan, aningen irriterad på de solstrålar som kom in genom stugfönstret.
Kvällen avslutades med en utmärkt middagsbjudning som jag inte kunde uppskatta till fullo. Men efter bastu, en liter coca cola, chips och några hamburgare kändes det åtminstone som om jag skulle överleva.

Tillbaka till kräftskivan som ställde till det:
I något skede ropade värden ”det här skall bli en tradition”.
Snälla, säg att du inte menar allvar.