Bakom varje kreativt barn finns ständigt plockande föräldrar
Min son, ska jag säga då han ska städa sitt barns rum.
Min son, ska jag säga, och skaka på huvudet.
Min son, ska jag säga, och sätta mig ner i gungstolen.
Sen ska jag berätta.
Jag ska berätta om mjukisdjuren, alla sjuhundra, som han paketerade in i varje plagg han ägde.
Jag ska berätta om godisfabriken han startade med små papperskulor invirade i utklippta och färglagda ark.
Jag ska berätta om ugnen tillverkad av köksredskap, om labyrinten av böcker,
om slottet som tejpades fast med silvertejp i möblerna.
Min son, ska jag säga då han hejdar sig inför sitt barns rum.
Min son, ska jag säga och nicka långsamt.
Min son, ska jag säga, och lägga upp benen på fotpallen.
Sen ska jag berätta.
Jag ska berätta om böckerna han skrev och stansade ihop i tjogtal.
Jag ska berätta om laserstrålarna av garn han spände upp över rummet.
Jag ska berätta om kartorna han ritade,
släktträden han tejpade upp på varje dörr,
smurfarna som fick egna hus av kartong,
kapsylsamlingen som svämmade över,
fjädrarna som han samlade på hemliga ställen,
de viktiga pappren som han använde till bokmärken,
biblioteksböckerna som låg längst in under sängen
och saxen han lånade för att klippa håret själv .
Jag ska berätta om toapappersrullarna som blev tomtar,
hushållspappersrullarna som blev kvastar,
skolådorna som blev båtar och
pappersbuntarna som blev solfjädrar.
Min son, tänker jag när jag ligger på golvet i hans rum och gnider bort tejpfläckar med fuktig trasa.
Min son, du blir något stort.
Bara du får hållas blir du något stort.
Du blir någon som alltid vill någonting
som alltid är trygg i din egen fantasi och någon
som aldrig behöver vara rädd eftersom du kan lösa alla problem.
Men just nu, min son,
just idag, den här dagen,
önskar jag att min uppgift inte var städerskans.
