Både järn- och hjärngymnastik
Järngymnastiken i den här berättelsen står för kryckor.
För fem veckor sedan steg jag galet och för fyra veckor sedan gick jag till ÅHS för att få värkmedicin för det som jag trodde att var en simpel men ovanligt smärtsam stukning. Och visst fick jag mina piller men jag fick också veta att ett mellanfotsben var av.
Och så fick jag kryckorna.
Sedan dess har jag fumlat och famlat, kämpat och svurit. Och skrattat, men bara ibland.
För den som aldrig har levt med kryckor kan jag nämligen berätta att det är betydligt värre än man kan tro. Inte att gå med kryckor, det går snabbt att lära sig tekniken, men att ha dem som en ständig följeslagare i vardagen. I synnerhet om man lever ensam.
Det skulle inte vara något bekymmer om det bara handlade om att förflytta sig men man måste ju faktiskt också använda sina händer ibland. Underbara grannen Tore hjälpte med posten och veden men resten måste jag fixa själv.
Jag har stått på ett ben och jag har hoppat på ett ben. Jag har hoppat kors och tvärs i hemmet för att kunna ge hunden mat, för att ta ut något ur kylskåpet och för att flytta på glas och tallrikar.
Fickor är visserligen sömmerskegudinnans gåva till alla rörelsehämmade men de funkar ju inte då något är vått eller kladdigt.
Att dricka kaffe i älsklingsfåtöljen har inneburit en hopptur dit med en krycka i ena handen och en mugg i den andra, en halvfull för annars skvalpar den över. Nästa fas i manövern har varit en hopptur tillbaka till den kvarlämnade andra kryckan som under tiden garanterat har fallit. Lämnar du en krycka osäkrad kan du nämligen vara femhundra procent säker på att den rasar omkull.
Försök själv stå på ett ben och samtidigt böja dig ner till golvet.
Doktor House har en kryckmodell som man håller under armbågen och som inte verkar falla så lätt. Gissa om jag har trånat.
Hjärnan i den här berättelsen står för hur det går då man under fyra sjukskrivningsveckor tvingas kombinera immobilitet med en massa positiv höstenergi.
Först var det bara skönt att äntligen hinna läsa och titta på tv precis när lusten föll på. Eller bara dagdrömma. Sedan skrev jag de där breven som jag länge planerat och målade julkort.
Men plötsligt blev det svårare att sysselsätta sig själv, ingenting smakade. Jag fick helt enkelt, som min österbottniska mamma skulle ha sagt, lejdun.
Jag som brukar skryta med att orden ”ha långtråkigt” inte finns i mitt vokabulär. Men det var precis vad jag hade, långtråkigt. Och då hade ändå bara halva tiden gått.
När huvudet är dumt får kroppen lida. När kroppen är dum får uppenbarligen också huvudet lida.
Så blev det dock inte. Räddningen blev spel. Tusentals spel – sudoku, mahjong och komplicerad patienser. Oj, så tiden gick.
Hjärnan har jobbat för högtryck och då kroppen en dag, då foten är helt återställd, behöver motion, ja, då, får huvudet vila.
